I´m holding you closer than most.

Jag kom just att tänka på en vän.

En sån där vän som bara finns där.

Jag och Johan har känt varandra i en herrans massa år.

Jag och mina syskon hade alla väldigt många killkompisar när vi växte upp så

huset var rätt ofta fullt av hockey, basket & skidåkarkillar.

Några klistrade sig fast mer än andra och är i sanningens tjänst de närmaste

bröder jag någonsin haft och förmodligen kommer att ha.

Johan Bergendorff, Mats Blombäck (lillebror) & Larre Brännström.

Dessa killar åt hos oss i alla fall 3-4 dagar i veckan, de hängde hos oss och blev

alla mer eller mindre på köpet bra kompis med min pappa, som alltid haft bra

hand med de yngre grabbarna. 

Johan och jag har genom åren fått en alldeles speciell reation.

Om jag någonsin hade ett besked som låg av vikt för min framtid, skulle nog

Bergen vara en av de absolut första jag berättade det åt.

Har jag stora problem, där jag behöver svar, och då menar jag inget jämkande

utan äkta hårdfakta, så vänder jag mig till honom.

Som en medlare och bästa vän till både mig och mitt ex har han vuxit upp med

oss och säkerligen löst både en och annan konflikt oss emellan.

Jag har i alla fall mer än en gång ringt han från Arlanda och meddelat att jag kommer och slaggar hos han i Sumpan & på Gärdet några dar, när det stormat

hårt på hemmaplan.

Redan i tidiga tonår var jag och Bergen rätt kapitalistiska.

Vi jobbade (åt min farsa) & la undan pengar och hade framtidsplaner.

Då och då, utan att någon annan visste om det så kunde vi låna pengar mellan

varandra utan att ens mamma och pappa fick veta nåt.

5 000 spänn när man var 15-16 år är ju rätt stora pengar men vi båda hade ju

ett hyffsat pengakonto redan då det kunde vi avvara den andra när nöden

krävde det.

Utan varken frågor eller svar, löste vi våra små affärer utan annans insyn.

Mina "affärer" rörde sig nog om att shoppa Peakkläder skulle jag tro, om jag

inte minns fel.

Jag var ju kär i en kille som jämt gick i Peakkläder, och då trodde man ju att

det var ett måste för att man skulle duga till.

Herre gud vad man har vart ung och naiv.

Tänkt att det tyvärr finns stackars, stackars tjejer som fortfarande

 "in their twenties" inte har kommit längre på sin insiktsfront än där jag stod

på min 16- års dag.

Under skoltiden var Bergen hockeylaget & de äldre niornas hackkyckling.

Han var knubbig och kaxig, vilket gav dem alla en anledning att retas.

Den hårda attityd han la på sig var naturligtvis ett försvar mot den osäkerhet

han kände genom att han alltid behövde försvara sig.

Han fick heller inte lika många tjejer som de andra grabbarna i laget.

Idag kan Johan utan att säga ett enda ord pissa på de flesta killar som

någonsin sagt ett hårt ord åt han.

Bergen är otroligt framgångsrik i sin branch, han har genom att börja

på golvet & slitit med de skitigaste arbetsuppgifterna i en jävligt tuff miljö

klättrat sin väg upp genom åren.

Idag tjänar han mer än bra och har jobbat med saker som andra bara ser på

film.

Right back at you, skulle han kunna säga, men det gör han inte.

Han är ödmjuk och inte ens till mig kallar han hans titel vad den verkligen är

för han vill inte låta dryg eller som "att han är nån" fast det är precis just det

han är.

Jag är jättestolt över honom och väntar med spänning på besked om giftemål

eller barn, jag har en känsla att inget av det är särskilt långt bort.... =)

Tack för att du är min villkorslösa vän !

// Melinda