Som från ingenstans, av ingen speciell anledning kom jag att tänka på

den roligaste helgen på hela förra sommaren.

Förutom att jag lärde känna massa nya människor, att Luleå gungade och att jag vistades kring positiva personer så var kalaset förra sommaren en helg som blev

en milstolpe på ett lite annorlunda sätt.

Jag hade genuint och uppriktigt kul för första gången på så otroligt länge.

Jag var fri i en massa olika bemärkelser.

Jag lyckades släppa hämningar och hade viljan att vara social och umgås med

så många som möjligt, utan att hela tiden tänka på bästa sätt att skjuta ut mig.

Vi var ett otroligt härligt gäng, ett sällskap där alla hade en given plats.

Det är så roligt att umgås med killar när det inte går och blir komplicerat.

Det kan ju lätt bli det med dom där - killarna alltså :-)

Jag blir glad när jag tänker på alla skratt.

På Ante som jag lärde känna, på alla interna skämt.

Som när Sandra döpte alla sex fåglarna i mina öronhängen (Knatte, Fnatte, Tjatte, Snatte, Latte & Ratte) och jag sen tappade en och vi hade begravning

där på Kaskens veranda för att Tjatte var död.

Tänker på den magiska kvällen vi hade på Invit där vi serverades överlägset goda drinkar - alla kategorier!

De var tider de, man får ju låna lite av sommaren i tankarna när det är isande kyla både ute och inne ( i alla fall på mitt jobb)

I helgen blir det Gala och lägenhetsvisning.

Få se då.....

// Melinda

Just nu i denna stund besitter jag en upprymd känsla av glädje.

Jag har spenderat förmiddagen på Furuhedsskolan, där de har haft karriärsdag.

Jag har hållt tre föredrag på vardera ca 45 minuter, bestående av info om mitt yrke, min utbildning och det dagliga arbetet på en vanlig salong som Hudverket.

Jag träffade också Zacke och Mia som jobbar som arbetscoacher på AF, bra

givande träff som kan leda till någonting positivt.

Jag trodde aldrig jag skulle säga det om mig själv men jag trivs med att prata inför folk.

Det berör mig egentligen inte speciellt mycket mer än att det är rätt hyffsat kul.

Man har blivit van med årens olika projekt man har kallats ut på att stå upp inför

grupper och tala.

Nu för tiden blir jag inte ens nervös eller det minsta spänd.

Förut när jag inte hade rutin kunde jag ibland inte sova natten innan, rädd att

göra bort mig, misslyckas, få scenskräck eller tappa tråden i samtalet.

Inför dagens tre föredrag ägnades inte en tanke på vad som skulle sägas innan

jag väl satte igång.

Ibland vill jag bara få börja om.

Det är så mycket i mitt liv som jag skulle göra annorlunda om jag fick vara en

av dem unga tjejerna idag.

Ha hela världen framför mig, alla dörrar öppna.

De har ingen aning om hur stor världen verkligen är, att livet i Kalix är en piss

i pississippi på världskartan.

Att deras möjligheter är obegränsade.

Jag skulle göra saker ogjorda som jag gjort, och jag skulle göra saker gjorda som jag misslyckats med att genomföra i mitt förflutna.

Jag skulle ta andra vägar, välja höger istället för vänster i en korsning.

Ibland vill jag ingenting hellre än att få vara där igen, ung och oförstörd, på gränsen till vuxen med all tid i världen att ta reda på vem jag verkligen är.

Osammanhängande bildmix följer..........

// Melinda 30.

Jag var nervös för första gången på länge.

Sånna tillställningar, kräver fokusering och en inre råstyrka.

Sen jag bloggade sist har det hänt både bra och dåliga saker.

En nära vän har problem och jag sitter maktlöst brevid och vill

att verkligheten ska få honom att slå pannan i väggen, ruska om

i planeten och bestämma sig för att ta tillfället i akt att förändra

det som just nu leder rakt ner i pipsvängen.

Hoppas hoppas, för det är det enda jag kan göra just nu.

Vi åkte ut till Hanna igår kväll.

Jag hade kunnat stanna hela natten, hon eldade för fullt i köksspisen

och kaffet smakade så där gott som det bara kan göra i en stuga på byn.

Hanna lever med och för sina djur.

Hon är en av de få runt omkring mig som förstår att man kan bry sig och

känna för sitt djur precis lika starkt som för vem som helst runt omkring.

Jag fick träffa Hannas nya hund Nico för första gången.

En kille på 3 år, full av bus, med en mankhöjd som en mindre ponny (nästan)

Han ville härja med Rally, han tvättade hela hans kropp, slickade hans öron, försökte få Råttan att leka med han men Rally hade väl aldrig sett något

liknande och han bemötte Nicos uppvaktningar med att gång på gång bitas

medans Nico bara fortsätter att tvätta, pussa och kelas.

Underbar hund.

I kväll ska jag och Sandra styra kos mot Luleå.

I ett av mina nyårslöften säger jag att jag ska börja laga mera mat.

Därför tar jag rygg på Sandras måntliga storhandlingsresa.

Nu jävlar ska det bli kocka av! :-)

Förutom att jag dras med en obefintlig blodcirkulation i händer & fötter den

här årstiden så torkar också slemhinnorna i mina ögon jämt ut så det känns

som ett ständigt grustag på hornhinnan.

Jag vill helst jobba och blunda samtidigt.

Rally har fått en ny kompis som heter Nova.

Nova är en mkt bestämd och ganska dominant ung fröken.

Men ack så söt och mysig.

Rally får visserligen stryk av henne då och då men trots det

är han lika glad att se henne varje gång de träffas.

Nu ska jag fortsätta min arbetsdag med att göra ett annonsunderlag.

Jag har beställt några förstaklass kampanjer på Lanzá som ska ut i bladet.

Plattar du håret ska du inte missa detta :-)

Är du kille och tänker köpa nåt till din bättre hälft på alla hjärtans dag ska

du heller inte missa det ;-)

Okey nu räcker de me reklam...!

// Melinda

...för det är Rallys 2-årsdag!

Mitt livs största glädjeämne.

Min bästa och mest trogna vän.

Rally, Råttan, Rådis, Råttis, Skitråttan...ja kärt barn (hund)

har många namn och det finns ingen som kan jämföras eller

ersätta min bästa älsklingskille på jordens runda klot.

Nothing compares!

// Tacksam Matte

Jag undrar om de som går över på den andra sidan kan

titta tillbaka och se vilket tomrum de lämnat efter sig.

Igår var det på dagen 365 dagar sen Eva dog.

Vad gör man på en ettårsdag av en bortgång?

Vi pratade snabbt om henne på morgonen på jobbet sen tryckte jag bort

alla minnen av den här tiden förra året ända tills jag sitter och cyklar på

gymmet vid åtta på kvällen.

När jag och Linda messade och jag genom henne får en hälsning från andra

sidan och då menar jag hennes lillebror som nästan är lika död för mig som

hans mamma så brister känslor ut som jag nästan aldrig tillåter mig att känna.

Han lever i allra högsta person men han finns ändå inte.

Men jag minns dagarna när min svärmor gick mot sina sista timmar som igår

& i och med dessa minnen blir han högst levande, rakt framför mig och jag

både ser han i ögonen, hör hans ord och känner hans närvaro.

Johan hade inte velat förså hur sjuk hon egentligen var, han hade skjutit upp det

oundvikliga och verkligheten hann ikapp honom där på sjukhuset i Sunderbyn.

Vi blev själv i rummet en stund när de andra drack kaffe eller tog lite luft.

Jag sa till Johan att om du får chansen nu, om hon piggnar till så hon är med oss

så måste du säga allt du känner, säg allt det där som du känner att du inte sagt.

Han fick den chansen, han fick kontakt och hon lyssnade.

Tankar som dessa väcker känslor och det gör ont på många olika sätt.

Saknaden av den stora tryggheten och ständiga närvaron av Eva, livet

i stugan, barnbarnen som förlorat så mycket, de som inte längre har kvar

sin mamma och sin livskamrat.

För mig var hon en klippa - Solid as a rock.

// Melinda 

Det är ju dina kollegor som du överlag spenderar

den mesta av din vakna tid tillsammans med.

Om de inte är det från början så blir de dina vänner.

De vet allt om ditt liv.

De ser genom dig och läser dig som en vidöppen bok.

De ger dig support & välargumenterad kritik.

Dina kollegor är rädd om dig, de vill bara ditt bästa.

De håller med när det är berättigat och ger mothugg

när saker skenar iväg eller blir till en dålig idé.

Mina kollegor är alla mina närmsta vänner.

Jag älskar & värderar var och en av dem högt.

// Melinda

Ibland blir jag så jävla förbannad!

 Människor i ditt liv tar sig friheten att förstöra saker som påverkar dig

i den framtid som de själva inte ens finns kvar i för att kunna stå till svars.

Jag kan bli matt i hela kroppen av den frustration och ilska jag känner när

en liten obetydande händelse påminner mig om att en människa kan be om

förlåtelse mer än 1 000 gånger till en och samma person utan att själv få nog.

Jag tar mark direkt när känslan fångar mig.

Ett sug i hela kroppen, ett lätt illamående, ett surr av tankar som säger att

det händer igen.

Jag vill ge upp, kasta in, skita i allt, orkar inte riskera, orkar inte slåss mot

det enda jag vet.

Att man blir sviken och att det gör ont.

Vem ger en annan rätt att ta ett förtroende i sin hand och förstöra det så till

den milda grad att det inte överhuvudtaget finns kvar för nästa person att äga?

" because of you I find it hard to trust not only me but everyone around me "  

                                  because Of You - Kelly Clarkson

// Melinda

Jag har hunnit med en massa saker i helgen, fast jag egentligen gjort

nästan ingenting.

Att göra nåt räknas inte bara i antal utförda uppdrag utan också i vad de

få saker du väl gjorde var värda just för dig.

Kvar på schemat väntar en middag hos farmor, ett spinningpass och ett

besök hos Maria som fyllde år i fredags.

Egentligen måste jag och hade som mål att vara klar med december månads

bokföring innan helgen var slut, jag har hunnit hälften.

Men nu tänker jag tillåta mig själv att göra det imorgon om jag känner att

nåt annat faller mig in senare ikväll.

Det finns en person som inte upphör att imponera på mig i sin enkelhet.

En person som besitter en enorm drivkraft & kunskap inom sitt område.

Samtidigt som han är ödmjuk och lite blygsam kring det han kan & gör.

Jag kan se stora saker hända för han i hans framtid.

Jag kan utan tvekan se han driva eget.

Han har alla viktiga ingredienser som krävs för att lyckas.

I min framtid, eller i alla fall i mina drömmars framtid finns en skärgårds-

stuga, en båt, en skoter och en häst.

Det där med häst har kommit till mig på senare år, jag har ingen utstakad

plan eller mer detaljerad önskan, jag bara känner att jag nån dag vill ha en

häst helt enkelt.

Veckan som kommer består av att ytterst diciplinerat bocka av min långa

To Do - lista.

Jag har saker med mitt företag som jag vill förverkliga, och omvandlingen

från tanke till handling sker inte uppe i salongen utan när jag ger mig själv

tid att utveckla dessa ideér nere på mitt office där jag skapar som bäst.

Jag har insett en sak med mig själv som är mkt svår att acceptera.

Jag är emotionellt fast i min hemkommun, för att han ska se mig.

// Melinda