De sista dagarna har jag fått en inblick i hur det kan vara när man går

hemma.

Det vill säga när man av olika anledningar inte kliver upp varje morgon

och åker iväg till sitt jobb.

Jag har ansträngt mig till mitt max för att inte låta pulsen gå upp och tankarna

mala på kring hur många arbetstimmar jag vid det här laget har missat.

Min efterlängtade semester stundar och sakerna jag måste ha uträttat innan

jag åker är otaliga.

Tid att vara hemma i sjukdom finns egentligen inte.

Jag har nu förbrukad en massa tid som jag inte hade råd att förlora från första

början.

Vilket naturligtvis ger mig ett stort minus på kontot för att vara i fas.

Det är väldigt viktigt för mig att vara just det.

Ofasad eller utfasad som jag nu är SKA jag jobba i morgon.

Nu har jag gett min kropp 4 hela dygn av reparation.

Jag har gjort i princip ingenting mer än att vilat.

Till och med tandborstningen har jag taggat ner tempot på för att inte

anstränga kroppen det minsta.

Jag har boostat mig med massa vitaminer i piller och brusform, jag har

sovit 15 timmar per dygn, tagit en nypa frisk luft då och då under dagarna.

Sett massa TV, jyrat lite på datorn, ätit regelbundet och snällt.

Druckit vatten dessutom, mer än vanligt.

Så nu får det räcka.

Back in buissness, och då får kroppen gilla läget för nu HAR jag faktiskt

verkligen inte tid att vara sjuk längre.

Sagt & gjort – frisk i morgon!

En tanke har dock väckts i mig de här dagarna, man har ju haft tid till att

tänka i allra högsta grad.

Jag har nu varit sjuk två gånger på bara ett par månader.

Före det hade det gått mer än 5 år sen den sista förkylningen.

Jag har funderat och analyserat och kommit fram till att det nog är dags för

mig att snäppa upp mina för taskiga matvanor.

Tydligen håller det inte att leva på Bullens varmkorv, mackor & fil i mer än

6 månader innan kroppen kapitulerar…

Förmodligen har jag väl vitaminbrist av nåt slag gissar jag.

Det störda är att jag alltid har hemma vitaminer och mineraler då jag vet att

jag stressar för mycket för att hinna laga riktig mat ibland (eller lite mer än ibland)

men jag struntar i att ta dem.

Vilken stor förlorare jag är!

Så jag tar den här formsvackan som en tillsägelse och lovar mig själv och mitt

stackars immunförsvar att jobba mera som ett lag i framtiden.

// Melinda

Vaknar med en dunkande huvudvärk.

Känner mig skållhet och fryser på samma gång.

Misstänker feberfrossa men med tanke på att jag inte

ens kan komma ihåg när jag hade feber sist, än mindre

hur det kändes så antar jag att mina symtom ska gå över.

Tar en promenad med hunden, skönt att komma ut och kyla

av mig lite, det känns bra för trycket i huvudet.

Efter 3 minuter tycker jag då helt plötsligt att det är svinigt

kallt, börjar frysa och skyndar hemmåt.

Tar en riktigt varm dusch, även väldigt lång.

Kommer ut och inser att jag håller på att brinna upp.

Kommande timmar är det täcke på, täcke av som pågår i

min säng.

Vaknar på eftermiddagen vid halv fyra, i betydligt bättre i form.

Fast seg.

Vad hände?

Vad var det där?

Ja mycket ska man tydligen vara med om.

Besvikelsen är överhängande då jag hade två viktiga saker på

agendan idag som jag missat.

Det ena var ett uppdrag som jag kännt mig lite spänd över, jag

skulle ut med en leverens, egentligen igår men då väljer personen

som jag söker i fråga att sluta tidigt på jobbet så jag hittar han

inte.

Fick skicka en kompis i mitt ställe idag, vilket resulterar i att jag

framställde mig själv som en fegis, för han vet ju inte att jag låg

hemma och kved.

Mitt andra uppdrag var en Luleåvisit med mitt gamla tjejgäng från förr.

Vi var ett gäng på 6 tjejer som höll ihop i vått och torrt under skoltiden,

och vi har lyckats att även i vuxen ålder ha regelbundna sammankomster.

Dessvärre har vi förlorat en av oss.

Vi är numera bara 5.

De fick åka utan mig i morse, vilket känns som en stor förlust.

Med gamla gänget har tiden stått stilla på ett magiskt sätt.

Vi har minnen av händelser som ingen annan vet någonting om,

och vi har band mellan varandra som är obrytbara.

// Melinda - med en tillfällig formsvacka

Mitt gamla gäng :-)

Jag har alltid dragits med en stark prestationsångest.

Konstigt, eftersom det är Jag själv som alltid uppmanar

mig att tävla.

Ikväll har lanserar vi ett nytt hårvårdsmärke på salongen.

Vi har bjudit in ett gäng kunder som vi vill visa lite extra

uppskattning inför.

Fredric kommer vara här som vårat säljstöd då vi är rookisar

på Lanzá hela bunten och så är vi ju fyra stycken här på jobbet

som inte ens är frisörer.

Det blir genomgång/utbildning i eftermiddag, men nu under

dagen ett himla stök & bök med iordningställande av allt.

In med nytt, ut med gammalt.

Som med hjärnan, ta in ny information, nya känslor, acceptera

nya lägen.

Lägga bort och lämna det som varit, att endast och oavkortat

spara minnen av det som är lätt att bära med sig.

Ett minne blir till en av många sidor i en god bok av livets

historia.

Efter vi är klara på jobbet ikväll ska vi ta eftersnacket på det lokala

här mitt emot, först då vet jag om jag är nöjd med kvällen.

Ofta vill jag spola fram tiden, bara för att få en glimt av det jag har

förväntningar på.

Jag vill veta NU, inte sen.

Jag vill se mig själv om ett år, jag vill veta vad som händer, vad som

blev av med mitt nuvarande läge.

Jag vill stå i framtiden och se hur det som är ett kaos bara förvandlas

till ett betydelselöst ingenting.

// Melinda

I vanlig ordning varje år när temperaturen kryper neråt besväras

jag av min sjukdom.

Den är i och för sig alltid ett problem men när det är vår eller sommar

behöver jag inte hålla på och anpassa mig lika mycket som jag måste

göra nu och ett halvår framöver.

Jag har kärlkramp i mina händer & fötter.

Det är ingen trevlig åkomma men jag har jobbat mig igenom 11 vintrar

vid det här laget så visst kommer jag fixa även denna.

Problemet är ju bara att jag får skära ner och ta bort sånt som jag egentligen

vill göra, sånt som var en självklarhet förut.

Innan.

De vänner och familj som jag har nära vet att man inte kan hämta upp mig

med en kall bil, att jag bara kan se antingen första eller sista halvleken på

en bandymatch, att jag aldrig kan vara den som sitter nära ett öppnet fönster,

att jag aldrig kommer ut och grillar med skotern om det är annat än noll eller

varmare...och så vidare....

Idag bloggar jag om dagens outfit, har jobbar halva dagen i mitt absoluta

favoritplagg den här årstiden.

GILLA!

Affirmation för dagen säger något som jag hoppas att alla, varenda en

känner för det allra mesta.

Och mening kan vara precis vad som helst.

För mig är det just nu att jag finns och har vänner. 

// Melinda

På jobbet

Under veckan har jag varit alldeles för oeffektiv för mitt eget bästa.

Jag har inte alls varit handlingskraftig,  och naturligtvis gör sig herr

Ågren, en av mina nära vänner, sig till känna på grund utav det…!

Privat

Träningsmässigt har jag bara hunnit med ett spinningpass, vilket är

minst ett för lite.

Däremot var passet väldigt "hardcore", mentalt för att jag inte hade

ätit ordentligt innan, kroppsligt för att jag släpades med träningsvärk

i benen efter onsdagsmorgonens lätta gympass.

Styrketräningen går sisådär.

Jag gör det, men jag gör det oplanerat & utan struktur.

Jag kör någon slags underhållshistoria, som jag flyter runt

på meddans jag inväntar engagemanget från mig själv att

satsa.

I övrigt har jag sovit bra, myst på hemma, träffat människor jag

trivs med & kommit fram till att saker verkligen bleknar med tiden.

Stora händelser idag blir en piss i mississippi i morgon.

Hos K idag fick en stor dos av den medicin jag verkligen behövde.

Vetskap.

Det finns en tid för allt.

Helgen som kommer är fullspäckad, rent utav stressig.

Massa roliga saker och en hel del förväntan.

Jag tycker om lite otippade resultat av något som man

trodde var utstakat.

// Melinda

Söndag den 8 november, närmare bestämt om 23 dagar åker

jag på en resa som kanske visar mig vägen.

Utan att ha vetat det innan, passar tidpunkten för mig att åka

bort mer än väl.

Det får mig att tro på att det finns en mening. Med allt.

Ibland, på bortaplan ser man saker från ett annat perspektiv.

När jag reser brukar jag uppfyllas av en påtaglig känsla av att verkligen

leva, att vara vid liv.

Man kan varken se eller ta på de saker eller personer som man är van att

möta.

I saknaden landar man i att verkligen uppskatta det man har där hemma.

Det enda jag hoppas på är att jag ska ha kvar precis de & det som jag

har när jag åker, vid min hemkomst.

Flyget går 13.55 från Kemi flygplats i Finland.

Flightbyte i Helsingfors, fyra timmars härlig väntan, sen vidare till Indien.

Landar i Dehli, huvudstaden , den 9 november tidigt på morgonen vid 06.

Trots att syrran & Sven åker från Amsterdam, via Frankfurt har vi lyckats

tajma våra ankomster med bara en timmes differens.

Mitt hotell på GOA………www.cidadedegoa.com

Jag ska sola, träna, läsa, njuta, slöa, slappa, sova, äta…sen sola & sova

lite till.

Sen ska jag ta igen mer än tio års distansförhållande med min storasyster,

och för första gången på 7 år fira hennes födelsedag på samma ort.

Som en parentes i det här inlägget, hade Lollan & Rally en riktigt mysig

morgon här på jobbet en dag i veckan.

/ Melinda

Jag & mina kollegor på salongen har skaffat oss en ny bekantskap.

Fredric Åkerblom på Lanzá.

Jag tycker det är märkligt att frisöryrket överdomineras av tjejer men

varenda säljare inom denna branch är en man.

Jag som kommer från Hudvården är inte riktigt van med varken sättet

de jobbar på eller sättet dessa killar så inlevande beskriver känslan på

sitt hår när de ska sälja in sina produkter.

Det är liksom våra ord de använder.

Våra uppspelta, tjejiga, skvallriga ord som ett barn på julafton när vi gladeligen

berättar till varann att håret luktar coccos efter den där underbara inpackningen.

Igår hade vi finbesök på Hudverket, av två medlemmar från den supermysiga

familjen Wiklunds a lá Ryssland som vi brukar säga.

Dvs Ryssbält för de som inte är lokal.

Den ena av dem gjorde en studie på oss brudar & den andra var här och

flörtade hejvilt!

Chris är faktiskt oskyldig...:-)

Jag har hittat en ny storfavorit i godishyllan.

Min nya last förenar allt jag någonsin önskat inom kostcirkeln för saker man

inte ska äta allt för ofta.

Sött & Salt, i ett!!

Hhhjodå...så att...de är ju ingenting man vill ha ogjort!

Är lika med världens roligaste säg, för de som var där den där gången.

Men det vara bara jag och Johanna så ni fattar ju absolut ingenting.

Jag skrattar lika mkt varje gång.

// Melinda

Helgen har i princip passerat.

Jag kan konstatera att det som vanligt inte riktigt blev som jag

tänkt mig.

Min helg har bestått av en riktig höstmix av händelser, samtal och

aktiviteter.

Det bästa var en riktigt lång promenad med Rally och min systerson Julien.

Jag blir lätt i hjärtat när min hund får härja fritt kring diken & snår, och jag

mår bra i själen när jag lyssnar på en klok nioåring resonera kring de saker som

är av vikt i ett barns liv.

Små barn små problem.

Idag skulle han lämna in ett skriftligt klagomål till kommunen som låter pappers

bruket Billerud smutsa ner miljön med sina avgaser.

Det näst bästa var att bli sams med en vän efter en konflikt.

Jag gillar inte att bråka.

Eller jag gillar inte tomheten som blir kvar efter en tuff diskussion.

Jag kan själv lätt bli hetsig i en debatt, höja rösten, prata oavbrutet, och agera

sakligare än den mest erfarna åklagaren mitt uppe i ett viktigt brottsmål.

Så långt är det fortfarande lite roande, när man stöter & blöter.

Men sen tystnar allt och man sitter kvar och nästan undrar vad som egentligen

hände.

I helgen har jag i alla fall skrattat med Sandra, i vanlig ordning, så mycket att

om varje garv var värd en slant eller två så vore jag mycket rikare, pengamässigt

räknat.

// Melinda