Jag tycker om den här årstiden av en enda anledning och det är att

det knappt händer någonting, ingen rolig fest så långt ögat kan nå.

Helgen har spenderats utan Rally, då han har vart på övernattningsvisit

hos Malmströms.

Louise ringde redan i fredags eftermiddag och ville låna han i helgen.

Hon och hennes familj är en av två som jag mer än gärna släpper iväg

han till.

Jag vet att det där busas & motioneras om vart annat och att han är upp

över öronen älskad.

Lollan hade ingen karl hemma i helgen och ville dela säng med en annan

liten kille som ersättare :-)

Det är så kul att en liten skithund som inte sträcker sig högre än ett halvt

stövelskaft kan ge en hel familj så mycket glädje.

Jag måste erkänna att jag tittar på klockan och undrar när han kommer.

För till skillnad från Lollan så blev jag ju utan hans sällskap i natt, vilket

varken händer är ofta eller roar mig.

Jag saknar min lilla kompanjon.

Helgen för mig har bestått av soffan och gymmet.

Jag är mest trött och har ingen motivation till någonting annat än just det.

Egentligen skulle jag på 30-års skiva i helgen, men stackars jubilaren Anna

åkte på att operera blindtarmen, så festen är uppskjuten ett par veckor.

Ingen sorg för mig, jag ska ladda om och se till att vara på topp den 13:e!

Ibland känner man bara en känsla av att vara AV.

Och då speglar de av sig på det mesta.

Jag vill ingenting just nu, jag skulle inte vilja flyga till månen, ens om nån

kom och erbjöd mig att följa med här och nu.

Jag tror det är kylan som sugit musten ur mig.

Jag blir inte alls glad när det är varmt en dag för jag tänker bara på att det

säkert ändå kommer ryckas bort innan morgondagen kommit.

Jag vågar knappt hoppas på en vår, så skitpissigt känns det just nu.

Jag vet vilken kraft en människas tankar har och jag vet att jag kan

förändra hela min syn på tillvaron här och nu genom att bara tänka positivt

och se det fina i vad jag faktiskt har rakt framför mig.

Men jag ska bara tjura lite till, bara ikväll sen ska jag rycka upp mig med

massa bra tankar.

Tror jag måste hitta mig en riktigt bra bok!

Nu fick jag just ett mess av Lollan att Skrotis är på ingående, och från det

lilla blev jag alldeles varm.

Redan gladare!!!

På tal om värme....förra julen fick jag en riktigt bra klapp av en person

som verkligen vet vilken frusenkart jag är.

En värmedyna.

Man lägger den på en soffa eller en säng och så kör man i gång den genom

två hål i väggen och en fjärr som styr tid och styrka.

Legat på den en timme efter maten idag.

Att jag väntat mer än ett år att packa upp och börja använda detta geniala, fantastiska, underbara redskap är ett stort frågetecken! ( ? )

Efteråt kände jag mig rörligare än på evigheter, den måste vara riktigt bra

för alla stela, onda ryggar med mera.

Jag har alltså missat tusentals gosiga timmar på låtsats playan !!

Jag ska ta igen allt på en vecka :-)

Nu har hjärtat kommit (ja det är min hund inte bäbis) så nu ska vi åka

hem och mojja på.....DYNAN!

// Melinda

Hon står i skuggan av sin man och håller låg profil.

Hon gläds med hans framgångar, stöttar hans beslut och rådgör

hans kval.

Hon är själva fundamentet, det som står fast, det som finns kvar.

Det ingen vet är att utan henne är han nästan ingenting alls.

Hon är det som får honom att orka.

Jag hoppas varje sådan kvinna får den uppmärksamhet hon förtjänar.

Jag hoppas att han vet att uppskatta henne.

Det finns en sång och den som skrev den har förstått betydelsen av

att ha någon där hemma som låter honom vara det bästa han kan bli. 

" It must have been cold there in my shadow,

  to never have sunlight on your face,

  you were content to let me shine,

  you always walked a step behind.

  I was the one with all the glory,

  while you were the one with all the strength,

  only a face without a name,

  I never once heard you complain.

  It might have appeared to go unnoticed,

  but I´ve got it all here in my heart,

  I want you to know I know the truth,

  I would be nothing without you.

  Did you ever know that your my hero,

  and everything i´d like to be,

  I can fly higher than an eagle,

 ´cause you are the wind beneath my wings.

  Denna kvinna kan ju naturligtvis vara en man, tex Danne ;-)

   // Melinda - mot gymmet !

När någonting med nån har tagit slut, så kan man sakna det som

fanns runt omkring lika mycket och mer, än själva huvudpersonen.

Idag har Tekla hängt med oss på jobbet hela dagen.

Hon kom hem till oss tidigt i morse och åkte alldeles nyss.

Jag lärde ju känna Janne & Carola i början på sommaren när jag umgicks

en hel del med deras son.

Vi hängde där hemma i Ryssbält nästan jämt.

Det är så att det finns hem och så finns det HEM.

Hos Wiklunds är det alltid så varmt på ett sätt som är svårt att beskriva.

Jag tror alla som känner dem kan hålla med om att man alltid möts med

vidöppna armar och att det finns en väldigt gemytlig & hemtrevlig känsla

i deras hus.

Redan efter första mötet med dem kände jag mig hemma och som en av

alla.

De symboliserar den där tryggheten som bara finns i en bra & riktig familj.

Jag missade morgonträningen i morse, då mitt pass blev inställt, jag laddar

upp för att åka och göra det nu istället.

Jag hade liksom bestämt mig för att träna idag, så jag vill verkligen avsluta

den här arbetsveckan på upplagt sätt.

Blir ett lätt gympass på NOVA.

Ikväll blir det definitivt BUS.

Brun Utan Sol!!

Jag orkar snart inte se mig själv och att sola är inget alternativ.

Det är ju inte ALLA som ska till Thailand i vår - faktiskt.

// Melinda

Runt min hals hänger tre ringar.

Var och en symboliska.

Kärlek

Respekt

Mod

För mig kommer respekt först av dem alla.

Modig är jag inte alls, däremot har jag mod.

Vad beträffar kärlek så finns den i så många skepnader.

Halsbandet har jag fått av min storasyster som däremot

är den modigaste personen av alla.

Arbetsdagen är slut, träningspassen stundar, och jag längtar!

Spinning & Body pump, laddat med bra kost hela dagen.

Målet är att svettas bort den lilla tjockhet jag känner i halsen.

Har man inte blivit sjuk utan bara känner att det börjar hända

nåt åt det hållet så finns ingen bättre medicin för mig än ett riktigt

tufft träningspass, men det måste innefatta kondition för jag måste

svettas massor för att det ska funka.

// Melinda

Jag tror mina fingrar är på väg att trilla av snart...!

For Real.

Jag håller på att avsluta en körig dag på jobbet.

Jag har haft igång tio olika projekt och avslutat ett.

Fast det var det allra viktigaste så det känns ofantligt

skönt.

Vi har haft besök av Ingo här på arbetet.

Till Rallys förtjusning.

Men det finns INGEN som leker med han på samma sätt

som Tekla gjorde.

De var ett radarpar minst sagt.

Alla andra hundar tröttnar så fort men med Tekla kunde

han hålla på oavbrutet i timmar, och oftast var det Rally

som kurkade i slutändan.

Det händer aldrig men någon annan hund, de flesta lessnar

på hans iver att leka mer Mer MER!!

Det verkar bli en bio ikväll, förmodligen en semla också.

Thats all.

// Melinda

Aldrig förut har någon varit både så nära och samtidigt så långt

ifrån mig under hela mitt liv som i denna stund.

Jag vet inte hur det gick till men plötsligt satt han bara där.

Det har gått tio månader sen vi satt i samma rum, kring samma bord,

i ett samtal.

Sist vi gjorde det var inte på denna ort och vi var inte ensamma.

Jag var fylld av frustration, och han visste mycket väl att allt skulle brista.

Ända fram till det verkliga slutet ville han upprätthålla skenet av något som

inte var sant.

Ibland tänker jag på honom, hur det måste ha varit att promenera runt i

hans skor under hela den här tiden.

Jag fick en fråga nyss, under största allvar, om varför jag är rädd för honom.

Han är absolut inte farlig, han skulle aldrig såra mitt yttre, det finns inte och

har aldrig funnits på världskartan att han skulle röra mig, däremot tycker jag

synd om den som någonsin skulle göra det.

För jag vet att han vakar över mig, att han skulle förgöra den som gjorde mig

illa så.

Jag är inte rädd för honom.

Jag är rädd för lögner.

Osanning, besvikelse.

Smärta.

Rally har inte glömt honom.

Det har inte jag heller.

Vi blev ett par på ett disco på Röda Hallen, Valborgsmässoafton 1994.

Han kom dit med skinnväst och sin syrras rosa cykel med bockstyre.

När vi gick hem den natten sa han minst fem gånger att han älskade mig.

Jag blev betuttad i killen med guldlockarna, och senare alldeles för kär för

mitt eget bästa.

En vecka senare fyllde jag 15 år.

Jag fick ett halsband med ett stort hjärta i guld.

Av Micke Gahm, för han vågade inte komma in och lämna det själv.

Hjärtat finns kvar, fast jag använder det inte längre.

Man måste våga ta i det som varit, ingen kan begäras glömma en historia.

Har man som jag växt upp med någon och i princip växt ihop så finns det

en annan typ av kärlek som står ovanför det som är bäcksvart och hopplöst.

Man kan älska en människa trots och FÖR dennes fel och brister.

Jag vet att mina vänner blir oroliga nu när de läser det här.

Men det finns det ingen anledning till.

Jag har ju filat på min fästning ett tag nu.

Muren består bland annat just av det viktigaste jag har, de som

står mig nära.

En stor eloge och ett jättetack till Maria som funnits där oavsett.

Hon gör vad som helst för mig och en av hennes största viljor är

att jag ska må & ha det bra.

Hon unnar mig allt och lyfter mig till en platå ovanför den jag står

på vid varje samtal vi har.

Hon engagerar sig i alla sina vänner som ingen annan.

Hon är ovärderlig!

Helgen i övrigt har bestått av att slappa.

Jag har inte jobbat ett jota.

Just nu känner jag ett sug efter att någonting kul ska hända.

Kallas vårkänslor.

Jag och Sandra har börjat kika på en evenemangskalender.

En sån som vi hade under våran vita månad i höstas, för att

vi skulle vara sysselsatta med annat än sånt som innefattade

starkdricka. 

Min måndag har i alla fall börjat på ett ypperligt sätt.

Jag kan inte vara annat än nöjd.

// Melinda

Idag fick jag anledning att skynda på en sak som jag

skjutit framför mig.

Nu har jag flera saker som brinner, tidsmässigt.

Sånt som måste göras omgående, utan ursäkter.

Det ena är rent privat & det andra är affärsmässigt.

Båda sakerna är det bråttom med.

Ikväll är det vilodag, ingen träning, istället umgänge

& matlagning.

Jag saknar faktiskt Sara.

Hon befinner sig på andra sidan jordklotet & i hennes frånvaro

inser jag hur väldigt van jag är att ha henne i närheten.

När hon kommer hem är det HÅRMAKEOVER som gäller :-)

Jag hittade en bild på mig från förr, den blir utgångspunkt.

Men det är ju INTE därför jag saknar henne.

// Melinda

Har ni nån gång kännt att ni står högst uppe på toppen av det

som varit en lång, seg och motsträvig uppförsbacke?

Efter en underbar promenad i söndags såg jag, utan att låta överdrivet

kyrklig, ljuset.

Bokstavligt talat.

Inom mig ser jag nedförsbacken som ska ta mig genom resten av vintern,

våren och den kommande sommaren.

Ibland är det så lite som behövs för att man ska känna att man tar sig över

den lilla kullen man har kvar innan det vänder.

I mitten av februari har vi allt det goda att se fram emot.

Jag längtar till promenaderna på isvägen, våfflorna på Filipsborg, varm

choklad på Vassholmen, att vakna till skoterljud på helgen, att känna

kinderna hetta när man kommer in i på eftermiddagen.

Även om jag inte har några utsikter för det som alltid hört påsken till, stugan,

så har jag ändå allt jag behöver och mer där till. 

Jag känner hopp.

// Melinda