Jag & Sandra hävde ur oss en massa skit om en dag som vi har framför oss.

I samförstånd skrattade vi sen åt att vi båda inte har särskilt mycket till

övers för den 14:e, förutom att Christian fyller år förståss.

Alla hjärtans dag stundar till helgen och en miljon människor kommer att göra massor av mysiga saker tillsammans i kärlekens tecken den här dagen.

Jag betvivlar inte alls att jag själv kommer ha en underbar söndag som alla andra söndagar då jag är ledig och gör precis vad jag vill med min tid.

Jag fick nyss en inbjudan till ett 30-års kalas den här dagen, spännande för jag kommer förmodligen träffa nya människor som jag är mån om att duga till för.

Men jag tänker på dem som inte har nån.

Och så tänker jag på förra året.

ångest. Ångest. ÅNGEST!

Förra året hade hjärnan och hjärtat i min kropp världens tufffaste fight med

varandra.

De slogs för livet om vem som var starkast, vem av dem som skulle ta över

och vinna.

Inte visste jag då att det var en uppgjort match.

Resultatet var förbestämt, så varken den ena eller den andra hade i vilket fall

en sportslig chans.

I ett spel som jag trodde att jag ägde, att jag satte upp reglerna för, var jag tydligen inte ens med på uppställningen.

Det hade dykt upp nya stjärnskott, men det var inget som man flaggade för.

I backspegeln är jag mest besvärad över att jag offrade så mycket av

tankens kraft och hade sånt engagemang i någonting som jag redan var borträknad ur.

Idag är det Måndag...igen, och jag tror veckan kommer bli en bra vecka.

Ikäll blir det ett träningspass med följande middag i byn.

Jag ska så smått börja planera min flytt.

Inredning, tapeter med mera.

Nu helt plötsligt ser jag fram emot det hela.

Jag kommer ju ha ett av Kalix absolut bästa lägen om man nu som jag ska

bo i lagg.

Jag kommer ha en stor balkong i söderläge utan insyn, som man tydligen kan

sola naken på helt ogenerat, det sa i alla fall tanten på 75 år som bor där nu.

Jag vill inte ens tänka på hon, naken, min blivande balkong :/

// Melinda - mot Kyrkogatan :-)