Har ni nån gång kännt att ni står högst uppe på toppen av det

som varit en lång, seg och motsträvig uppförsbacke?

Efter en underbar promenad i söndags såg jag, utan att låta överdrivet

kyrklig, ljuset.

Bokstavligt talat.

Inom mig ser jag nedförsbacken som ska ta mig genom resten av vintern,

våren och den kommande sommaren.

Ibland är det så lite som behövs för att man ska känna att man tar sig över

den lilla kullen man har kvar innan det vänder.

I mitten av februari har vi allt det goda att se fram emot.

Jag längtar till promenaderna på isvägen, våfflorna på Filipsborg, varm

choklad på Vassholmen, att vakna till skoterljud på helgen, att känna

kinderna hetta när man kommer in i på eftermiddagen.

Även om jag inte har några utsikter för det som alltid hört påsken till, stugan,

så har jag ändå allt jag behöver och mer där till. 

Jag känner hopp.

// Melinda