Aldrig förut har någon varit både så nära och samtidigt så långt

ifrån mig under hela mitt liv som i denna stund.

Jag vet inte hur det gick till men plötsligt satt han bara där.

Det har gått tio månader sen vi satt i samma rum, kring samma bord,

i ett samtal.

Sist vi gjorde det var inte på denna ort och vi var inte ensamma.

Jag var fylld av frustration, och han visste mycket väl att allt skulle brista.

Ända fram till det verkliga slutet ville han upprätthålla skenet av något som

inte var sant.

Ibland tänker jag på honom, hur det måste ha varit att promenera runt i

hans skor under hela den här tiden.

Jag fick en fråga nyss, under största allvar, om varför jag är rädd för honom.

Han är absolut inte farlig, han skulle aldrig såra mitt yttre, det finns inte och

har aldrig funnits på världskartan att han skulle röra mig, däremot tycker jag

synd om den som någonsin skulle göra det.

För jag vet att han vakar över mig, att han skulle förgöra den som gjorde mig

illa så.

Jag är inte rädd för honom.

Jag är rädd för lögner.

Osanning, besvikelse.

Smärta.

Rally har inte glömt honom.

Det har inte jag heller.

Vi blev ett par på ett disco på Röda Hallen, Valborgsmässoafton 1994.

Han kom dit med skinnväst och sin syrras rosa cykel med bockstyre.

När vi gick hem den natten sa han minst fem gånger att han älskade mig.

Jag blev betuttad i killen med guldlockarna, och senare alldeles för kär för

mitt eget bästa.

En vecka senare fyllde jag 15 år.

Jag fick ett halsband med ett stort hjärta i guld.

Av Micke Gahm, för han vågade inte komma in och lämna det själv.

Hjärtat finns kvar, fast jag använder det inte längre.

Man måste våga ta i det som varit, ingen kan begäras glömma en historia.

Har man som jag växt upp med någon och i princip växt ihop så finns det

en annan typ av kärlek som står ovanför det som är bäcksvart och hopplöst.

Man kan älska en människa trots och FÖR dennes fel och brister.

Jag vet att mina vänner blir oroliga nu när de läser det här.

Men det finns det ingen anledning till.

Jag har ju filat på min fästning ett tag nu.

Muren består bland annat just av det viktigaste jag har, de som

står mig nära.

En stor eloge och ett jättetack till Maria som funnits där oavsett.

Hon gör vad som helst för mig och en av hennes största viljor är

att jag ska må & ha det bra.

Hon unnar mig allt och lyfter mig till en platå ovanför den jag står

på vid varje samtal vi har.

Hon engagerar sig i alla sina vänner som ingen annan.

Hon är ovärderlig!

Helgen i övrigt har bestått av att slappa.

Jag har inte jobbat ett jota.

Just nu känner jag ett sug efter att någonting kul ska hända.

Kallas vårkänslor.

Jag och Sandra har börjat kika på en evenemangskalender.

En sån som vi hade under våran vita månad i höstas, för att

vi skulle vara sysselsatta med annat än sånt som innefattade

starkdricka. 

Min måndag har i alla fall börjat på ett ypperligt sätt.

Jag kan inte vara annat än nöjd.

// Melinda