Objects in The rear view mirror may

appear closer then they are.

Hej igen.

Long time no see, som man säger åt en kär gammal vän.

Ända sen i torsdags har jag verkligen längtat efter att köra iväg ett inlägg

här.

Inte för att jag har någonting speciellt att säga mera för att bloggen har

blivit en kanal för småfunderingar och tankar.

Min vecka har varit bra.

Jag tog upp träningen i söndags och har hunnit köra 3 spinningpass och 4

pass på gymmet sen dess.

Jag har för ovanlighetens skull tagit det lugnt på gymmet, så trots att jag

gått från noll till 100 har jag inte drabbats av den där djävulen till

träningsvärk.

Förutom att jag känner mig lite stel bor en väldigt behaglig känsla i min

lilla kropp just nu.

En positiv sak som passerat under den gångna veckan är att jag bara vid

ett enda tillfälle kännt mig riktigt riktigt stressad.

En gång på 5 dagar!

Det var i torsdags morse som jag hade lektion kl 09 och var tvungen att

hinna skriva ut ett arbete som jag skulle lämna in.

Uppkopplingen till internet krånglade vilket resulterade i att jag satt med

osunt hög puls, ömsom svärandes ömsom fräsandes för att på minuten

kl 9 komma upp till folkan med papprena i handen.

Att jag sen tydligen inte alls skulle lämna in uppgiften gjorde ju den nästan skedda hjärtattacken onekligen ovärd.

I tisdags for jag och Rally ut på en riktigt lång promenad.

Vi var ute mellan 10-12 och hamnade så småningom på min farmors lilla

stuga nere vid vassholmen.

Hon var inte där men vi parkerade på hennes bro i den strålande solen.

Det var första dagen på det här året som jag upplevde att det verkligen

är vår.

Våren föder känslor.

För de flesta positiva, men hur konstigt det än låter så är det ju många

som drabbas av vårdepressioner.

När vi andra ser solen som ett tecken på en ljusare framtid så kan andra

uppleva håglöshet och mörka känslor.

Det är jättesvårt att förstå men heller inte så ovanligt som man kanske

kan tro.

För två år sedan exakt, dessa dagar, såg mitt liv väldigt annorlunda ut.

Vi hade just haft ett möte kring våran framtid, beslut som skulle tas,

strategier som skulle läggas upp, i ett rum med tre stolar på annan ort.

Av henne fick vi några dagars betänketid.

Då kändes våren inte alls lika roande som den gör nu.

Om 10 dagar landar vi hos mamma och pappa i Göteborg.

Jag ser fram emot att umgås med dem, träffa mina kusiner, träffa Vicky

och dra runt och grejja på där nere.

Mina föräldrar har flyttat sen vi var ner i somras så det ska bli kul att se

hur de bor.

Nu måste jag göra lite skolprojekt.

Det tar verkligen aldrig slut.

En fin lördag önskar jag mina läsare =)

// Melinda

Skojj på hojj !

Första cykelturen avklarad.

Det är verkligen nåt speciellt med att cykla.

Man tar sig fram precis överallt, det går fort och om man har ett par

växlar att rör sig med så är det inte ens jobbigt.

När jag hoppas upp på hojjen känner jag mig som 16 & körkortslös

igen.

Fasiken vad bekväm man blir när man fått körkort och har bil.

Förr var det inget snack om hur man skulle ta sig, åtminstonde inte

mellan april & oktober.

Så på två hjul rullade jag upp till Nova för att uppta min motionskarriär.

Jag körde en övning per muskelgrupp, i tre set.

Det är ju svårt att avgöra vars man ska börja när man inte gjort ett

piss på hur länge som helst.

En längre bastu, svepandes en spetsad Gainer fick avsluta passet.

Förutom det så tog jag en timmes morgonprom vid tio tiden i morse.

Efter en ovanligt lång sovmorgon.

Jag hade jättesvårt att somna igår fast jag var rätt trött.

Konstigt att det kan bli så ibland.

Att man inte kommer till ro fast man verkligen känner att huvudet vill

vila.

Sen har jag pluggat som jag skulle.

Nu ska jag bara läsa igenom mina anteckningar ett par varv så har jag

fyllt min plikt för den här dagen.

På gymmet förresten så träffade jag två peroner som på kort tid har

kommit att bli viktiga människor i mitt liv.

De har med en stor och öppen famn tagit "in" och tagit hand om mig

i olika sammanhang.

De är helt underbara människor som har nära till skratt och är oerhört

lättsamma att umgås med.

Med dem ska jag till Stockholm/Karlstad i början på maj och det känns

riktigt riktigt bra.

Rolle & Katarina Nordin =)

Solen tittade in som bäst i min lagg idag.

Första april förra året flyttade jag in här och sov min första natt.

Jag minns känslan av det nya, som igår.

Tiden rusar.

// Melinda

Det bor en ängel i mitt rum.

HSP - check.

Jag har rättat mitt resultat mot text-tv och kan väl konstatera att jag

typ hade hälften fel, nästan.

Ska man vara optimist så kallas det även "hälften rätt"

Ni vet, är glaset halvtomt eller halvfullt?

Jag är självkritikern nummer ett.

På de avsnitt jag trodde jag hade koll, hade jag 6 rätt av 22 & där jag

inte alls kände mig säker hade det gått betydligt bättre.

Det var stressigt att göra, men onödigt många raster.

Jag kan inte direkt se att man skulle kunna plugga till detta prov men

om jag ska göra det igen så kommer jag definitivt ta en upplysande

lektion i det där med x & y.

Jag har inte läst ett mattetal sedan första året på gymnasiet, för 15

år sen, så inte kommer jag ihåg upphöjt till och så vidare.

Nå väl, nu är det gjort och man kan glömma och gå vidare för nu.

Om en månad dimper resultatet in på mailen så jag kommer få all tid

i världen att grina över det då.

Nu är det över för den här gången.

Rally lever skärgårdsliv med tjejjen och just när jag saknar honom som

mest ringer Jonna, den enda som förstår vad jag menar.

Hon var också utan sin bästa vän ikväll så plåster på såren och sympati

fick jag med råge.

Nu känns det bättre.

I morgon ska jag plugga till ett prov som jag skjutit upp i flera veckors

tid.

Det har blivit så som det aldrig skulle bli.

Andra saker, bisysslor, har snott tid från det som är viktigast för mig

just nu.

Rally, Företaget, Skolan.

I den ordningen rangordnar jag mina prioriteringar.

Alla de tre ting kräver tid & engagemang till 100 %.

Tyvärr har jag låtit annat, olika uppdrag, ta fokus från det som jag

tagit beslut om att satsa helhjärtat på.

Nu måste jag hitta tillbaka till kärnan av mina mål och lära mig att

säga nej och att säga ifrån.

Det finns ingen annan kan jag utan problem påstå, som skulle ha suttit

på mötet på kommun kl 07 i måndags morse i det skick som jag var i.

Ena handen och armen var totalt ur bruk och jag har ju redan berättat

att jag hade jobbat extremt dagarna innan.

Jag kände själv att det var vansinne men jag var ju kallad och är plikt-

trogen.

Till bekostnad av att jag missade ett prov i skolan.

I morgon blir således en studiedag.

Nu är det bara en film och godnatt för mig som väntar.

// Melinda