Ska jag spräcka hål på den lilla rosa bubblan

nu direkt, eller ska jag vänta?

Vi som kommit upp oss i livet litegrann, vi som har arbets & livserfarenhet,

som har långa förhållanden bakom oss & som har mognat i knoppen beläget

på toppen av våran fysiska kropp, vi vet.

Andra unga, omogna, osäkra rent ut sagt rädda människor måste fantisera

ihop sin verklighet och gång på gång på gång försöka, i sitt desperata ställe

att övertyga sig själv om att dröm är verklighet.

Det är så skönt att vara vuxen & trygg nog att kunna urskilja svaghet hos

andra, som så ofta kan te sig som barnslig elakhet.

Men tro mig de vill ingen något illa, egentligen.

Vi vuxna, har alla nångång själv varit där, typ i tonåren.

Ja kanske kring 15-16 när jorden snurrade runt mig så var jag lika tom i

bollen som vissa andra är idag.

Eller vänta, det var nog mera kring 12-13.

Skulle jag själv utsättas för något meningslöst påhopp så är jag idag långt

mer intelligent och upplyst än den stackare som inte vet bättre än att göra

bort sig inför kung och fosterland, det vill säga alla.

Jag fullkomligt älskar att skriva om ämnen som jag Äger.

När mina äss i skjortärmen är så många att jag njuter av varje vetskap

som jag bär.

Det suger i tarmen att släppa ett gäng bomber just nu, och jag skrattar

insiktsfullt högt för mig själv här uppifrån min avsevärt högre häst.

// Melinda