Saknar man själva tinget eller

saknar man bara vanan ?

Hemma.

Det är alltid lika skönt att komma hem.

Jag har ju berättat att jag har hunnit bo på en massa olika ställen sen

jag lämnade "morjärvs" när jag var 19.

Hur som helst så har alla boenden jag haft verkligen känts som hemma.

Sen har ju alla bostäder sin "charm" i form av småskavanker som otäta

och icket isolerade 2-glas fönster i det ena till iskallt golv i det andra.

Men förutom några väsentliga detaljer så är jag inte alls krävande på

den här fronten.

Där jag har mina toasaker och ett gäng kläder, min dator och min hund,

där är mitt hem.

I morgon hoppas jag NI deltar i fackeltåget som enar åsikten att vi vill

utveckla inte avveckla vårat sjukhus i Kalix.

Jag har suttit på ett möte ikväll om morgondagen och vi diskuterade

öppet, tillsammans med ambulanspersonal och andra kunniga om vilka

oerhört förödande konsekvenser det blir för en människa som drabbas

av akuta tillstånd där närhet till narkosläkare är avgörande faktor för

denna persons vara eller icka vara.

Idag har Sanna vart och fotat på jobbet.

Jag väntar med spänning på att få kika på bilderna på mailen.

För några år sedan var jag beroende.

Jag fick diagnosen av min närmaste.

Avvärjningen pågick i flera månader, och begäret var starkt men jag

var ännu starkare, så till slut efter en lång kamp var jag botad från att

vara... OBOYist!!

Sanningen är väl att jag var beroende av vanan att VARJE kväll under

en lång period, värma den största koppen jag kunde hitta med Oboy.

Efter att jag väl hade "slutat" så har jag aldrig kommit tillbaka till att

börja dricka varm choklad igen mer än på påsken ute i nån snödriva

ungefär.

Ikväll tog jag ett återfall, men jag tyckte inte alls att det var så gott.

Tacka vet jag varm blåbärs - eller nyponsoppa =)

Efter ett möte med en mycket nära och kär vän är det så uppenbart.

För en del är kärleken evig.

// Melinda

ps. jag kommer finnas som ordningsvakt i fackeltåget i morgon, så

      våga vara stökig ;) ds.