Just nu i denna stund besitter jag en upprymd känsla av glädje.

Jag har spenderat förmiddagen på Furuhedsskolan, där de har haft karriärsdag.

Jag har hållt tre föredrag på vardera ca 45 minuter, bestående av info om mitt yrke, min utbildning och det dagliga arbetet på en vanlig salong som Hudverket.

Jag träffade också Zacke och Mia som jobbar som arbetscoacher på AF, bra

givande träff som kan leda till någonting positivt.

Jag trodde aldrig jag skulle säga det om mig själv men jag trivs med att prata inför folk.

Det berör mig egentligen inte speciellt mycket mer än att det är rätt hyffsat kul.

Man har blivit van med årens olika projekt man har kallats ut på att stå upp inför

grupper och tala.

Nu för tiden blir jag inte ens nervös eller det minsta spänd.

Förut när jag inte hade rutin kunde jag ibland inte sova natten innan, rädd att

göra bort mig, misslyckas, få scenskräck eller tappa tråden i samtalet.

Inför dagens tre föredrag ägnades inte en tanke på vad som skulle sägas innan

jag väl satte igång.

Ibland vill jag bara få börja om.

Det är så mycket i mitt liv som jag skulle göra annorlunda om jag fick vara en

av dem unga tjejerna idag.

Ha hela världen framför mig, alla dörrar öppna.

De har ingen aning om hur stor världen verkligen är, att livet i Kalix är en piss

i pississippi på världskartan.

Att deras möjligheter är obegränsade.

Jag skulle göra saker ogjorda som jag gjort, och jag skulle göra saker gjorda som jag misslyckats med att genomföra i mitt förflutna.

Jag skulle ta andra vägar, välja höger istället för vänster i en korsning.

Ibland vill jag ingenting hellre än att få vara där igen, ung och oförstörd, på gränsen till vuxen med all tid i världen att ta reda på vem jag verkligen är.

Osammanhängande bildmix följer..........

// Melinda 30.