Jag undrar om de som går över på den andra sidan kan

titta tillbaka och se vilket tomrum de lämnat efter sig.

Igår var det på dagen 365 dagar sen Eva dog.

Vad gör man på en ettårsdag av en bortgång?

Vi pratade snabbt om henne på morgonen på jobbet sen tryckte jag bort

alla minnen av den här tiden förra året ända tills jag sitter och cyklar på

gymmet vid åtta på kvällen.

När jag och Linda messade och jag genom henne får en hälsning från andra

sidan och då menar jag hennes lillebror som nästan är lika död för mig som

hans mamma så brister känslor ut som jag nästan aldrig tillåter mig att känna.

Han lever i allra högsta person men han finns ändå inte.

Men jag minns dagarna när min svärmor gick mot sina sista timmar som igår

& i och med dessa minnen blir han högst levande, rakt framför mig och jag

både ser han i ögonen, hör hans ord och känner hans närvaro.

Johan hade inte velat förså hur sjuk hon egentligen var, han hade skjutit upp det

oundvikliga och verkligheten hann ikapp honom där på sjukhuset i Sunderbyn.

Vi blev själv i rummet en stund när de andra drack kaffe eller tog lite luft.

Jag sa till Johan att om du får chansen nu, om hon piggnar till så hon är med oss

så måste du säga allt du känner, säg allt det där som du känner att du inte sagt.

Han fick den chansen, han fick kontakt och hon lyssnade.

Tankar som dessa väcker känslor och det gör ont på många olika sätt.

Saknaden av den stora tryggheten och ständiga närvaron av Eva, livet

i stugan, barnbarnen som förlorat så mycket, de som inte längre har kvar

sin mamma och sin livskamrat.

För mig var hon en klippa - Solid as a rock.

// Melinda