Jag är en idividualist när det kommer till sport.

Fast ibland är det att vara en del av ett lag själva poengen.

Sen jag bloggade sist har det igen gått nästan en vecka.

Jag har verkligen inte varit aktiv på sista tiden, men det beror inte på att jag inte har skrivarlust eller känner att jag har saker jag vill printa här, utan mera omständigheter som har med uppkoppling och sånt att göra.

(jävla Telia)

Förra veckan var jag duktig på matfronten, lagade massa kyckling i ugnen

som jag ska äta i veckan, är så skönt att ha lunchen förberedd, speciellt nu

nu när jag kommer börja flytta.

Jag insåg idag att det ska bli skitkul!

Jag insåg också att den här flytten inte föder några som helst känslor mer än

positiva.

Ingen separationsångest, ingenting jag delar eller har tillsammans med någon

och det bästa är, att allt jag har äger jag själv och ska ha kvar.

Det är inte mycket men det är mitt liv, här och nu idag som det ser ut.

En lagg på 60 kvadratmeter och ett förråd med sommarkläder och lampor.

Igår Lördag pressade jag mig själv till det yttersta med alla förmågor jag hade samlade på ett och samma ställe - på näthinnan med mantrat att Köra på!

Hudverket Hustlers var för andra året i rad deltagare i insamlingen som TC

håller i för barncancerfonden.

Utamningen och planen var att jag och Sandra skulle vardera cykla i tre timmar

då våran hoj skulle rulla på från klockan 10.00-16.00 denna lördag.

Körschemat var lagt enligt förljande:

Sandra 10-12

Melinda 12-14

Sandra 14-15

Melinda 15-16

När jag byter av Sandra klockan tolv säger hon till mig att hon känner sig jäkligt

fräcsh och förmodligen efter mat & dryck kommer ta en extra cykel och köra två timmar igen när hon kommer tillbaka. ( 14-16)

Så lite krävs för att sätta igån den lilla utmaningsjävulen i mig!

Kan hon så kan väl jag, tänk om...ska jag prova...fixar jag det....ska jag???

Då och där bestämde jag mig för att jag bara kör :-)

Klev aldrig av sen.

Klockan fyra på eftermiddagen rullade vi i mål.

Jag med två friktionsskadade skinkor, en ömmande rygg och en trött nacke.

Men SÅ tillfredställd, SÅ nöjd och SÅ stolt över att jag inte gav upp utan att jag

förföljde det målet jag satt upp för mig själv ett par timmar tidigare.

Det roliga är att båda jag och Sandra hade 1- års Jubileum på dessa spinning-cyklar för det var på denna tillställning förra året i mars som det begavs sig.

Vad skulle möjligtvis kunna uppbringa en sån stark känsla av att ha kammat

hem någonting, förutom att prestera fysiskt?

Jag kan inte komma på någonting annan i mitt liv som skulle kunne ge mig samma känsla än att ta det fysiska till helt andra höjder.

No pain - No gain.

Sanning.

Igår avslutade vi Lördagen med en supertrevlig uppvaktning av Andy.

Han fyllde 30, hur kan han som i princip tagit platsen som min lillebror

hunnit bli så stor.

Det betyder ju att jag....är ännu äldre!! :/

// Melinda