Vi pratade om livet idag.

Nu, då och sen.

Sitter på jobbet.

Har svårt att ta mig för det arbetet som måste utföras.

Bläddrade i boken i går kväll och inser att jag måste plöjja genom hela

30 sidor.

Förutom att läsa dem vore det även en fördel om informationen kunde

tänka sig att stanna kvar i minnet då jag ska redovisa min kunskap i 

ämnet på tisdag till veckan.

Barns levnadsvillkor runt om i världen, FN:s barnkonvention med mera.

I veckan har jag, och har fortfarande en formsvacka.

I förrgår varvade jag mellan att frostskaka & att brinna upp.

Jag är ju inte den mest varmblodiga person man träffar på så det var

en ny upplevelse.

Kvar är ett tjockt slemlager i halsen och en känsla av blä.

Ni vet, blä bara :(

Jag vill inte göra nåt, inte prata med nån.

Tanken på att gå ut och roa mig ikväll får blä att kännas ännu starkare.

Täcke i soffan, the och tystnad.

Det är min melodi.

Mitt förra inlägg skapade reaktioner, eller i första hand var det ju inte

mitt inlägg som gjorde det.

Det är oerhört intressant att se vilken makt det skrivna ordet har.

Aldrig tidigare har min mailbox fått så mycket brev på en och samma

gång.

Hur som helst så vill jag på nåt sätt runda av det hela med att säga att

jag som person inte på nåt sätt är nån "dramaqueen" som jag skrev till

svar på en av de kommentarer jag fått.

Jag har haft dramatik i mitt liv så det räcker och blir över.

Jag vill leva mitt liv så lugnt och stilla som det möjligtvis går.

Jag trivs med mig själv och min tillvaro, den är okomplicerad och stabil.

Däremot är jag bara människa och även jag har gränser för acceptans.

Det var dags att sätta ner foten och säga ifrån.

Enough said.

Nu ska jag ta mig i kragen och göra nå nytta meddans Rally är på bus

hos Owe & fröka.

// Melinda

Ska jag spräcka hål på den lilla rosa bubblan

nu direkt, eller ska jag vänta?

Vi som kommit upp oss i livet litegrann, vi som har arbets & livserfarenhet,

som har långa förhållanden bakom oss & som har mognat i knoppen beläget

på toppen av våran fysiska kropp, vi vet.

Andra unga, omogna, osäkra rent ut sagt rädda människor måste fantisera

ihop sin verklighet och gång på gång på gång försöka, i sitt desperata ställe

att övertyga sig själv om att dröm är verklighet.

Det är så skönt att vara vuxen & trygg nog att kunna urskilja svaghet hos

andra, som så ofta kan te sig som barnslig elakhet.

Men tro mig de vill ingen något illa, egentligen.

Vi vuxna, har alla nångång själv varit där, typ i tonåren.

Ja kanske kring 15-16 när jorden snurrade runt mig så var jag lika tom i

bollen som vissa andra är idag.

Eller vänta, det var nog mera kring 12-13.

Skulle jag själv utsättas för något meningslöst påhopp så är jag idag långt

mer intelligent och upplyst än den stackare som inte vet bättre än att göra

bort sig inför kung och fosterland, det vill säga alla.

Jag fullkomligt älskar att skriva om ämnen som jag Äger.

När mina äss i skjortärmen är så många att jag njuter av varje vetskap

som jag bär.

Det suger i tarmen att släppa ett gäng bomber just nu, och jag skrattar

insiktsfullt högt för mig själv här uppifrån min avsevärt högre häst.

// Melinda