Välkommen till verkligheten.

Det känns inte alls så jobbigt att vara tillbaka på arbetet som jag

hade trott att det skulle göra.

En av anledningarna till att jag aldrig tagit semester mer eller mindre

är för den beryktade ångesten som verkar komma som ett brev på posten

de där sista dagarna, när nedräkningen inför den första arbetsveckan är

påbörjad.

Många verkar gruva sig så mycket i slutet på ledigheten att de glömmer

att ta vara på den.

Jag har inte gruvat mig ett dugg och jag tycker det är skönt att vara

tillbaka.

Lika skönt att vara här som det var att vara borta.

Det är någonting vackert med vardag.

Det är ordning och struktur.

Man vet vad som komma skall.

Dagarna går per automatik och det är inte så många om, men eller kanske.

Redan nu längtar jag efter mörkret och den friska höstluften.

Det finns inget större fröjd för ögat än synen av det färgspel som visar

sig på höstkanten.

Undra om det bara är jag som känner som jag gör?

Jag har några strategiska beslut att fatta som hör semsetertidernas slut

till.

Jag måste utgå från vart jag vill vara när terminen är slut och jobba bak-

länges med planeringen.

Jobbet och privatlivet i någon sorts vettig kombination.

Jag ska inte springa runt som en duracellkanin mellan salongen, folkan

och kommunhuset.

Varvandes med hundpromenader och luncher som inträffar på stående fot

med en tidslimit på max 5 minuter.

Halva min garderob fick följa med ner på jobbet förra terminen.

Strategiskt placerad så att passande outfits för olika uppdrag skulle finnas

till hands på en handvändning.

Ny tid, ny strid.

// Melinda

Bild från Arlanda på vägen hem - söndag.