En dag som denna vill jag inget annat än

att ha någon att diskutera med - eller mot.

Jag har egentligen lovat mig själv att inte skriva politiskt i min privata

blogg, men just nu i denna stund har jag ändrat mig.

På grund utav en statusuppdatering på Facebook som jag nyss läste gör

jag därför ett uttalande med inslag av min politiska åsikt.

Är du inte torr bakom öronen - byt till en barnblogg.

För ca 12 år sedan ungefär, efter att min kroniska reumatism hade fått

sin diagnos blev jag, som 20-åring erbjuden förtidspension.

Min yrkeskarriär var just igångsatt och jag hade, enligt min egen åsikt

hela livet framför mig, både privat och yrkesmässigt.

Sjudomen var och är ett hinder i mycket men under rätt förhållanden har

jag och kommer fortsättningsvis också att jobba betydligt mer än den

vanliga svenska Svensson gör & har gjort.

Samtidigt som jag levererar mår jag också oerhört bra av att:

• vara en del i ett arbetslag.
• ha en meningsfull och utvecklande karriär.
• möta fantastiska människor i jobbet.
• känna att just jag är viktig.

Jag är en del i en kedja av händelser & förlopp som inte vore detsamma

utan mig.

Jag idiotförklarade naturligtvis systemet som ansåg att jag, Melinda 20,

inte var arbetsför.

Även idag har jag en massa begränsningar men jag har minst lika många

möjligheter och ur ett anpassat perspektiv är jag hur "frisk" som helst.

Sverige är ett av världens rikaste länder.

Vi har det verkligen bortskämt bra och de flesta vet det.

Trots detta så har vårat land i förhållande till andra jämförbara länder

oerhört mycket högre antal sjukskrivna personer, och helt absurt många

människor förtidspensioneras varje år.

Jag, till exempel, hade kunnat vara en av dem.

Jag har nu jobbat heltid (plus moms) i 14 år.

Det är av min sanna övertyglese som jag säger att nästan ALLA kan

jobba.

Lite eller mycket.

Anpassat eller flexibelt.

Det är inte bara min tro utan också statistiskt bevisat att om du står

utanför arbetsmarknaden vid en sjukskrivning i 12 månader eller mer

så minskar chanserna att du någonsin tar dig tillbaka igen, drastiskt.

Efter den tiden blir det svårare och svårare att hitta motivation, ork,

självförtroende och vilja att ändra inbitna rutiner.

För att inte tala om de negativa effekterna ur ett rent psykologiskt

perspektiv som det innebär att tappa den sociala biten som ett arbete

ger.

Så, när sittande regering vill att du/vi/ni kommer ut i åtgärd så snabbt

som möjligt, helst innan ett år har passerat, efter ett avkliv från

arbetsmarknaden, så kanske kanske kanske det kan vara en bra idé ändå.

Mitt vad det är, i samspelet med andra, på en rehabilitering eller praktik

kan man eventuellt komma på sig själv med att faktiskt må lite bättre.

I både knopp och kropp.

//Melinda (M)

Bilder från semestern.

Dagrömmer en regnig dag som denna.