Dilemma.

Hej igen.

Jag har inte riktigt hunnit med den här bloggen.

Jag skriver så mycket hela tiden, bara inte här.

Sista veckan har jag tränat bra.

4 och ett halvt gympass avverkade jag förra veckan.

Det känns superbra men man blir ju så hungrig.

Igår åt jag två luncher på jobbet.

En klockan 14 och den andra klockan 16.

Farmor hälsade på mig i torsdags och vi röjde på min balkong.

Efter att HON hjälpt MIG så fick JAG blommor.

I helgen kom hon förbi med massa sylt och saft och i skrivande stund

dyker hon upp här på jobbet med födelsedagslunch till mig.

Eftersom jag inte var hemma då jag fyllde år i maj.

Funderar på hur jag ska visa min uppskattning i gengäld.

Sanna har fyllt år.

Hon är så ung.

Jag kommer knappt ihåg när jag var 22.

Jag bodde i Stockholm det året, tror jag, och den tiden flög förbi.

Det var ett av de mest påfrestande år jag har genomlevt.

Den pressen jag hade på mig själv var omänsklig.

Jag skulle ha MVG i allt och landade med att inte räcka hela vägen

fram med ett VG.

Hur besviken jag var.

Efter att jag flyttat hem igen tog det flera år innan jag kunde

anlända till Kallax flygplats utan att bokstavligt talat vilja kräkas.

Ikväll spelar PGIF match som krockar med det gympass jag vill göra.

Vad välja?

I morgon kväll ska vi åka och hälsa på stället där Rally föddes.

Hans kennelmamma det vill säga.

Ska bli så kul =)

Jag brukar tala om för Anna Lena med jämna mellanrum, när känslan

faller på, hur oerhört obeskrivligt tacksam jag är för att de lät mig

ta hem honom.

På fredag har jag möte större delen av dagen och på Lördag är det

eldfest.

På söndag kommer min mamma hem från Göteborg för att stanna i

två och en halv vecka.

Markservice de Lux.

Plus moderlig kärlek och omtanke.

Både på måndag och tisdag till veckan har jag två intressanta möten

och ikväll ska jag göra annonsunderlag.

MISSA INTE ;)

'

// Melinda

En del människor gör avtryck

redan efter första mötet.

Jag känner av gårkvällens benpass.

Det är en precis så där lagom träningsvärk.

Inte den där plågsamma stelheten utan bara små sköna känningar av

att jag har väckt upp mina vilande varelser till ben.

I morgon hoppas jag på samma känsla i rygg & axlar då jag kan bocka

av ett bra pass på gymmet i eftermiddag.

Efter träningen for jag tillbaka till jobbet för att ha ett par mysiga

timmar med mina frisörer och tillika nära vänner Outi & Louise.

Det var hög tid att färga över sommarblekta utväxter och dassiga

slingor, på var och en av oss.

Jag vet inte vad som har hänt med mina mornar.

Jag måste skärpa mig!

Innan semestern klev jag upp kl 06 varje morgon, och hade gjort det

hela året, det vill säga i mer än 6 månader.

Två veckor av ledighet har fått mig att dröna på och snooza bort

dyrbar morgonmagi och nu tar jag mig tidigast upp till 7.30

En tjuga till den som ringer och är riktigt jobbig 06  =)

// Melinda

En dag som denna vill jag inget annat än

att ha någon att diskutera med - eller mot.

Jag har egentligen lovat mig själv att inte skriva politiskt i min privata

blogg, men just nu i denna stund har jag ändrat mig.

På grund utav en statusuppdatering på Facebook som jag nyss läste gör

jag därför ett uttalande med inslag av min politiska åsikt.

Är du inte torr bakom öronen - byt till en barnblogg.

För ca 12 år sedan ungefär, efter att min kroniska reumatism hade fått

sin diagnos blev jag, som 20-åring erbjuden förtidspension.

Min yrkeskarriär var just igångsatt och jag hade, enligt min egen åsikt

hela livet framför mig, både privat och yrkesmässigt.

Sjudomen var och är ett hinder i mycket men under rätt förhållanden har

jag och kommer fortsättningsvis också att jobba betydligt mer än den

vanliga svenska Svensson gör & har gjort.

Samtidigt som jag levererar mår jag också oerhört bra av att:

• vara en del i ett arbetslag.
• ha en meningsfull och utvecklande karriär.
• möta fantastiska människor i jobbet.
• känna att just jag är viktig.

Jag är en del i en kedja av händelser & förlopp som inte vore detsamma

utan mig.

Jag idiotförklarade naturligtvis systemet som ansåg att jag, Melinda 20,

inte var arbetsför.

Även idag har jag en massa begränsningar men jag har minst lika många

möjligheter och ur ett anpassat perspektiv är jag hur "frisk" som helst.

Sverige är ett av världens rikaste länder.

Vi har det verkligen bortskämt bra och de flesta vet det.

Trots detta så har vårat land i förhållande till andra jämförbara länder

oerhört mycket högre antal sjukskrivna personer, och helt absurt många

människor förtidspensioneras varje år.

Jag, till exempel, hade kunnat vara en av dem.

Jag har nu jobbat heltid (plus moms) i 14 år.

Det är av min sanna övertyglese som jag säger att nästan ALLA kan

jobba.

Lite eller mycket.

Anpassat eller flexibelt.

Det är inte bara min tro utan också statistiskt bevisat att om du står

utanför arbetsmarknaden vid en sjukskrivning i 12 månader eller mer

så minskar chanserna att du någonsin tar dig tillbaka igen, drastiskt.

Efter den tiden blir det svårare och svårare att hitta motivation, ork,

självförtroende och vilja att ändra inbitna rutiner.

För att inte tala om de negativa effekterna ur ett rent psykologiskt

perspektiv som det innebär att tappa den sociala biten som ett arbete

ger.

Så, när sittande regering vill att du/vi/ni kommer ut i åtgärd så snabbt

som möjligt, helst innan ett år har passerat, efter ett avkliv från

arbetsmarknaden, så kanske kanske kanske det kan vara en bra idé ändå.

Mitt vad det är, i samspelet med andra, på en rehabilitering eller praktik

kan man eventuellt komma på sig själv med att faktiskt må lite bättre.

I både knopp och kropp.

//Melinda (M)

Bilder från semestern.

Dagrömmer en regnig dag som denna.

Det går upp & ner.

Helt enkelt.

Det finns människor av guld.

Någon dag i veckan (vet inte vilken eftersom jag går typ överallt

då Rally jämt är med och ska ha sin dagliga dos av promenader)

kände jag att min bil drog lite snett.

Den ville hela tiden lite åt höger.

Jag brydde mig inte så mycket och tänkte bara att jag får ringa

Ubbe här nån dag, kanske måste efterdra muttrarna efter däck -

bytet i vår.

Hur som helst så tog jag bilen ner på jobbet idag eftersom jag

visste att jag måste åka och handla efter jobbet ikväll.

Kjelle stod ute på parkeringen när jag åkte iväg, vi hälsade och

drog några snabba fraser innan jag hoppade in i bilen och åkte iväg.

Nu drog bilen lite för mycket åt höger för att kunna ignoreras och i

samma stund ringer Kjelle.

Innan jag svarade visste jag att det var något om bilen och mycket

riktigt, - du har punktering på höger fram, säger han.

Väl nere på jobbet parkerar jag, går ut och konstaterar att däcket

är platt som en pannkaka.

Jaha, vad gör jag nu?

Jag kan ingenting om sånt här, har aldrig bytt ett däck, får ringa

nån i morgon.

En granne kör in på parkeringen, Rally skäller till, Linn kommer

ut på balkongen.

Grannen kliver ur sin bil samtidigt som Linn frågar vad jag gör.

- Jag har punka, jä**a, sk*t, p*ss, f*n, eller nåt likande svarar jag.

-Har du nåt reservdäck, säger grannen då från ingenstans.

Sen i korta drag, byter han däck åt mig.

Nu är Tavlan som ny igen och jag har ett problem mindre att lösa!

Dagen ros till den okända mannen som så änglalikt räddade min

dag.

Nu till djur & natur.

Rally är galen i fåglar.

Han tar varje tillfälle i akt att sätta efter en flaxande fågel.

Än idag efter tre och ett halvt års jagande, har han inte kommit

ikapp någon.

Men jakten fortsätter.

Däremot bryr han sig inte det minsta om de fåglar som han

faktiskt kan fånga.

På våra många och ofta långa promenader genom åren har vi

stött på otalet fåglar som av olika anledningar inte har kunnat

flyga.

De har suttit där på marken när vi har passerat och min hund

har du visat ett intresse lika med noll.

Nu tänker jag projicera över djurets beteende till människans.

Inte bara en gång i mitt liv har jag velat ha någonting som jag

inte kan få.

Heller, har jag velat ha någonting som jag kan få, något som

finns rakt framför mig, att bara greppa och ta för sig av.

Kontentan av detta är att vi är alla djur med många likheter.

Jag lovar att även du känner igen dig enligt ovan.

Nu måste jag jobba en sväng.

På återseende.

// Melinda

En liten knuff i rätt riktning.

Att några väl valda ord kan göra så mycket.

Det har vart dålig uppdatering på min blogg under veckan.

Jag tycker ju dock att jag gjorde en bra insats under semestern så jag

har "tagit ledigt" med gott samvete.

Ibland har det hänt, senast igår, att den mest otippade personen visar

sig kika in här då och då, och det är lika förvånansvärt som glädjande.

I veckan har jag jobbat.

Mer än så kan jag inte tillägga.

Igår kväll hämtade jag upp Julien för en kvällspromenad i slalombacken.

Han blev kvar över natten och förgyllde min fredag.

Idag har vi sovit väldigt länge och sen gett oss ut på en långpromenad

med Linn & Kairo.

Julien är inte den som är den, så han hoppade ur kläderna och tog ett

dopp i älven medans jag nöjde mig med att titta på.

Jag kan tangera en vecka utan träning och det börjar ju bli en följetång.

Idag, hur som helst ska jag ta tjuren vid hornen och ta mig tid för ett

pass på Nova.

Jag skrev en gedigen TO-DO lista till mig själv igår innan jag gick från

jobbet.

Senast måndag morgon har jag deadline på den och då innebär det att

jag måste pinna på när andra förnöjer som bäst sig på Luleåkalaset.

Jag är ganska duktig på att hitta ursäkter och använda ordet sen som en

ursäkt att skjuta upp något mindre roligt till förmån för annat som lockar.

MEN nu finns inget sen.

Bara NU.

Vad är väl en bal på slottet.... ??

Att jobba är livet! ( jag e int bitter ;) )

// Melinda

Välkommen till verkligheten.

Det känns inte alls så jobbigt att vara tillbaka på arbetet som jag

hade trott att det skulle göra.

En av anledningarna till att jag aldrig tagit semester mer eller mindre

är för den beryktade ångesten som verkar komma som ett brev på posten

de där sista dagarna, när nedräkningen inför den första arbetsveckan är

påbörjad.

Många verkar gruva sig så mycket i slutet på ledigheten att de glömmer

att ta vara på den.

Jag har inte gruvat mig ett dugg och jag tycker det är skönt att vara

tillbaka.

Lika skönt att vara här som det var att vara borta.

Det är någonting vackert med vardag.

Det är ordning och struktur.

Man vet vad som komma skall.

Dagarna går per automatik och det är inte så många om, men eller kanske.

Redan nu längtar jag efter mörkret och den friska höstluften.

Det finns inget större fröjd för ögat än synen av det färgspel som visar

sig på höstkanten.

Undra om det bara är jag som känner som jag gör?

Jag har några strategiska beslut att fatta som hör semsetertidernas slut

till.

Jag måste utgå från vart jag vill vara när terminen är slut och jobba bak-

länges med planeringen.

Jobbet och privatlivet i någon sorts vettig kombination.

Jag ska inte springa runt som en duracellkanin mellan salongen, folkan

och kommunhuset.

Varvandes med hundpromenader och luncher som inträffar på stående fot

med en tidslimit på max 5 minuter.

Halva min garderob fick följa med ner på jobbet förra terminen.

Strategiskt placerad så att passande outfits för olika uppdrag skulle finnas

till hands på en handvändning.

Ny tid, ny strid.

// Melinda

Bild från Arlanda på vägen hem - söndag.

En riktig livsnjutare har man blivit.

Lycka.

Nu är det strax middag så jag måste skynda mig.

Hungrig som bara den.

Vi rev iväg 13,3 km berg i morse & klockan stannade på 1 timme

och 58 minuter när jag kom in genom dörren efter turen.

Jag hade kunnat ta träckan på 1.45 är jag helt säker på men syrran

har ansträngningsastma så på i det riktigt tuffa motluten får hon

svårt att hänga med och jag väntar så klart på henne.

Jag är inte säker att det blir något mer inlägg på utländsk mark.

Troligtvis inte.

Eventuellt dyker det upp ett när jag ligger ensam på mitt hotellrum

på arlanda på lördag kväll.

Annars hörs vi efter helgen på hemmaplan i Kalix.

Vemod besöker mig just nu.

Jag har satt ihop några bildkollage av en del av de som jag fotat.

Som en överblick.

// Melinda

Ett utdrag ur den bok jag läser.

Ett samtal mellan två karaktärer.

Han:

"Tänk dig två brandmän som går in i en skog för att släcka en liten brand.

När de kommer ut ur skogen och går ner till en bäck är den ena svart av

sot i ansiktet, och den andra är alldeles ren.

Nu är min fråga, vem av dem tvättar sig i ansiktet? "

Hon:

" Vilken dum fråga, han som är sotig så klart."

Han:

" Fel.

Han som är smutsig i ansiktet tittat på den andra och tror att han själv

ser likadan ut, och tvärtom.

Han som är ren i ansiktet ser sin sotiga arbetskamrat och tänker att han

själv säkert också är smutsig och måste tvätta av sig "

Det, i det här stycket som fångade mig är att det är så här det är.

Vi blir en spegel av den vi har mittemot oss.

Det kan få oss att tro att vi är bättre än vi är men också få oss att tro

att vi är sämre, mindre älskvärda på grund utav hur den vi lever med

reflekterar sin spegelbild.

Det låter säkert obegripligt men om ni tänker riktigt ordentligt på det

hela så kanske det faller på plats.

På gården är det inte full fart.

Inte hos mig i alla fall.

Däremot jobbar gubbarna med odlingarna och har fullt sjå med att pyssla

om den 5 hektar stora rabbatten ;)

Igår gick vi en promenad på morgonen innan frukost.

Vi hade tagit ut en runda på Google maps som var 12 km lång.

Sven sprang och vi powerwalkade vilket gjorde att han var långt före oss

när det blev fråga om vilken väg man skulle ta vid de olika korsningarna.

Summa kardemumma så gick vi fel och var ute i 2 timmar och 25 minuter.

Sträckan var 15,5 km, med en höjdskillnad från starten på 70 m över

havet till toppen på dryga 300 meter.

Lutningen varierade mellan 0-13 % med ett snitt kring 8 % ungefär.

Vi räknade ut att vi gått ca 6 km i timmen i SVÅRT kuperad terräng och

jag är mäkta stolt över min syrra som inte alls är van med galna pass på

tom mage.

Frukost har aldrig smakat bättre än i går morse.

Vilodag idag.

I morgon tar vi berget igen! :)

Jag kör nåt italienskt mobilt bredband som fungerar när det vill och

känner för det.

Kontakten med omvärlden är därför minimal.

Jag njuter av varje sekund här och har 4 fulla dagar kvar inklusive denna.

Idag måste vi införskaffa mera vin, för vi har nu provat alla gårdens egna

viner.

Det blir en flaska per kväll delat på tre.

Bara för smakens skull, och jag kan inte undgå att tänka på vad de som

inte dricker vin missar.

// Melinda