Man finner sig själv i situationer när man backar undan, tar avstånd

och väljer att inte följa strömmen.

Den här tiden förra året firade Jag, Linda & Åsa vår kära vän Saras 30-årsdag

på Cape East i Haparanda.

Hur det är möjligt för fyra tjejer och en bög (Gucci) att sittandes vid ett middags-

bord bli så makalöst överförfriskade har jag ännu inte lyckats klura ut.

Jag kunde inte åka hem förrens kring sjutiden kvällen efter, med öppen ruta,

kippandes efter luft i hopp om att magen verkligen inte hade mer att tömma.

Mer än jag kommer ihåg hur kul det var, kommer jag ihåg min baksmälla.

Värt?

Nu, ABSOLUT

Då, ICKET!

Jag har länge tänkt skriva lite om en egenskap som jag besitter.

Något som jag är stolt över och som jag vet att jag har ärft av min far.

En kunskap som en människa antingen har, eller så inte.

Det finns ingenting som är mittemellan, och det finns ingenting som

är så värdefullt i alla typer av sammanhang när det gäller att hantera

människor och möten, som denna.

Social kompetens.

I mitt liv har jag mött människor som lever i avsaknad av den där.

Jag tycker rent av synd om den som saknar förmågan att läsa andra

människor, läsa känslor och förstå olika händelser.

Veta när man kliver på och när man skyndsamt backar undan.

Veta när det är min tur och när någon annan ska gå före.

Välja rätt ord för rätt tillfälle, visa respekt och verka med hyfs.

Vet hon/han om det själv?

Är det uppenbart i den egna personens verklighet att hon/han inte

har den finskänslighet som kallas social kompetens?

Bildmix från min helg.

// Melinda