Min saga börjar lida mot sitt slut och meddans solen går ner över

Riviera Maya tar jag mig en funderare över vad jag har inbringat.

En av höjdpunkterna var en sen eftermiddag när det drog ihop till ett

jädra blåsväder och vi, tillsammans med många nere på stranden fick

den stora äran att se en Tornado svepa förbi i sin skrud ute över vattnet.

Naturkrafter är mäktiga och i sin storhet känner man sig själv väldigt liten.

Jag har fårstått att det inte är farligt att sakna de man älskar och håller av.

Jag känner nu att jag verkligen behövde det lilla andrummet som jag har

fått i och med den här resan.

Alla människor bär sin historia och ingens liv passerar förbi utan motgång.

2009 har inte varit mitt år, tillsammans med flera andra år men just detta

har tagit på mina krafter oerhört mycket.

I min kropp känns det som att jag har åldrats tio år på bara ett enda år på

grund utav att någon tog sig friheten att stjäla saker som bara var mina.

Det jag helst av allt vill ha tillbaka, det som betyder mer än någonting annat

och det som kommer vara grunden för hur mitt liv kommer se ut i framtiden

är - att kunna lita på.

Det ligger inte längre i min natur att lita.

Det vore korkat, rent idiotiskt och jag kan

inte förmå mig själv att tro något annat.

Jag är inget ämne för kärlek och relationer.

För han som ska leva med mig måste ha ett tålamod av Diamant och ett

hjärta av vitt Guld.

Han måste vara övertydlig och noggrant specificerande med allt som skulle

kunna missförstås.

Eftersom murarna är skyhöga måste han också vara bergsbestigare, sen får

han så klart inte knacka på dörren om han inte är beredd att komma in.

Han måste bekräfta mig fysiskt, verbalt & mentalt.

Utan allt detta skulle jag trampa upp till midjan i kvicksilversand och det

är inte ett mänskligt ställe att vara på, för någon.

Så när rädslan kryper på och sveken gör sig påmind är det lätt för mig att

känna trygghet i att vara som jag är, själv.

Snart ska jag packa ihop och lämna det som varit mitt hem sista veckorna.

Jag blir varm av glädje när jag nu kan börja räkna ner dagarna tills jag får

träffa min stora glädje här i livet – min hund Rally!

Han är trogen och älskar mig villkorslöst, sju dagar i veckan är jag prio ett

på hans lista och får han välja sällskap en Lördag kväll så hänger han helst

med mig.

// Melinda