Man vill ju alltid vinna!

I går kväll blev det bowling med vännerna.

Jag tycker själv att jag är en bra förlorare, trots att jag verkligen är en tävlingsmänniska.

Jag håller god min när nån annan är bättre än mig, grattar och applåderar.

Fast innerst inne stör det mig som fan.

Det vill säga om det är en match som jag faktiskt hade chans att vinna.

Det är nåt speciellt som händer när det är på gång att bli en tävling.

I huvudet starar taktiktänkandet, hjärnan fokuserar och lite i smyg, så där obrytt sneglande håller jag koll på mitt motstånd.

Igår var det jag som vann, och fast det till synes hade varit helt ok om nån annan tog hem det, så var att segra det minsta jag hade begärt av mig själv.

Det kan ju vara så med killar också, en tävling.

Man vill egentligen inte ens ha honom, men fan heller att nån annan tjej ska få han.

Är det tävlingsinstinkt eller ett bara ett löjligt Ego?

 // Melinda :-)