Den kommer alltid oanmäld.

Det har gått ett tag nu.

Ur ett tidsperspektiv över mitt liv, har det bara passerat sekunder, men det känns som en evighet.

Dagar har blivit veckor och veckor har blivit månader, sen plötsligt en morgon kommer den, lika stark som en Tsunami.

Överväldigad drivs jag med i en våg av minnen.

Oförmögen att låta bli kommer saknaden.

Jag accepterar den nu, jag vet att det går över.

Jag låter den ta sin tid, den sänker mig inte, och oftast lika hastigt som den kom har den släppt sitt grepp.

Jag hittar tillbaka till mitt Jag, kliver upp och går vidare, med vetskapen om att vi säkert möts igen, jag & saknaden.

Saknaden av ett liv, en människa och en vana.

// Melinda