Direktlänk till inlägg 25 augusti 2009
Hela sommaren har jag velat berätta det åt honom.
Omkring den här tiden förra året hopade sig en del för mig.
Jag kände att den inre stressen tog över och gjorde mig
oförmögen att handla.
I samma takt som listan på saker att genomföra växte längre blev jag själv mindre och mindre intresserad av att göra något åt den.
Under ett långt och innerligt samtal med Hanna säger hon till mig, och jag minns det så väl…
– Millan, det här reder du aldrig ut själv.
Nästa dag tar jag telefonen med mitt tillhörande headset och styr stegen
ner mot färjeläget vid vassholmen.
Där ringer jag ett samtal, och med darrande röst hör jag mig själv prata med en kvinna.
Ett möte bokas, och efter det bokas två möten i månaden under det som nu blivit ett år.
Den kvinnan jobbar med att hjälpa, guide, vägleda folk som jag.
Sånna som har trasslat in sig i ett virrvarr av destruktiva känslor, där det inte finns några självlysande streck på marken som visar vägen till en nödutgång.
Jag vågade aldrig berätta det här till honom.
Jag var helt enkelt en rädd.
Det är lätt att man blir det, när man känner att man har någonting att förlora.
Jag var väl skraj att han skulle tycka annorlunda om mig, att jag var svag, mindre duglig eller helt enkelt en gök.
En knäppgök.
Det där jobbiga samtalet förra hösten, har sammanfattningsvis fått mig att inse två för mig livsviktiga saker.
Det var aldrig jag som ägde problemet,
och framför allt...det var inte mitt fel
// Melinda - modig
Kloka affirmationskort från Linda
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 |
2 |
||||||||
3 |
4 |
5 |
6 |
7 |
8 |
9 |
|||
10 |
11 |
12 |
13 |
14 |
15 |
16 |
|||
17 |
18 | 19 |
20 | 21 | 22 | 23 | |||
24 | 25 | 26 | 27 | 28 | 29 | 30 |
|||
31 |
|||||||||
|