Är det det här som är det som kallas semester?

Upprört säger jag till syrran att de har inte ringt mig från

jobbet en enda gång.

Några fjuttiga uppdateringar per mail och mess, det är allt.

Till svar säger hon att  - de kanske har för avsikt att låta dig

ha semester.

Vad är det för svammel tänker jag.

Sen vänder jag sida på steken och kör ryggläge, tittar ut över

bukten och fattar vad hon menar.

Jag är ledig på riktigt.

Ikväll ska jag så klart göra annonser på distans med Stoffe men

det är ju den roliga biten av jobbet, den som man kan göra från

den soliga sidan av klotet fast dirigenten i fallet sitter väldigt

långt bort.

Dock under samma måne.

Ikväll blir det japansk restaurang, men först ett litet benpass på

husgymmet.

Ps...Jag fick ett mess idag som är värt det jag äger och lite till!

" Hej!  Vill bara säga att Rally har det såå bra! Många som

  älskar honom å mycket utevistelse hos oss och även lugn 

  sen full speed me Tekla och hennes härliga Matte och Husse 

  en bra kombination för honom! Men herregud så lycklig han

  kommer bli när du kommer hem...Han kissar nog ner sig

   Puss puss love från Lollan!"

// Melinda

Idag har jag varit själv.

Utelämnad helt ensam i paradiset för gulli gull & snutt i nutt.

Syrran och Sven har vart ute från morgon till kväll på ett kulturprojekt

meddans jag roade mig med min bok och mina egna tankar.

Jag trivs rätt bra i mitt eget sällskap men kan bli less på mig själv just

för att jag inte kan stänga av flödet av funderingar kring allt och alla.

Jag tänker på de jag mött som hastigast, de jag har tappat bort och de

som jag har kvar.

Hur lätt det är att förlora någonting som hade kunnat vara av värde för

att rädslan i att investera tar övertag och hindrar dig att både göra och

säga precis det som du egentligen känner & vill.

Från hjärtat.

//Melinda

Jag har lämat några instruktioner hemma för hur saker och ting ska

skötas när jag är borta.

Gjort upp hållpunkter och skapat en väldigt enkel & genomförbar plan.

Jag förväntar mig den största respekten av de som ingår i kretsen av de

som är mina nära.

Just nu besitter jag en jävla irritation för att saker kanske inte kommer

att göras på mitt sätt.

Jag säger inte att mitt sätt är det bästa heller ej det enda men det är

inte ens av vikt vad någon annan har för åsikt i den frågan.

För sex år sedan startade jag någonting från noll.

Jag la ner min all min tid och definitivt hela min själ för att bygga upp

någonting som skulle ge mig en miljö att verka i hemma i lilla Kalix.

I vissa stunder har jag levt med känslan av att allt jag har är mitt jobb.

Det speglar vem jag är, vad jag vill och hurdan företagare och förebild

för andra unga entreprenörer jag vill vara.

Det finns inget alternativ i att den som vill dela arbetsglädjen, arbets-

platsen och förhoppingsvis yrkesmässig framgång i ett långsiktigt

perspektiv med mig måste ha samma syn på mitt verk som jag själv.

Den som inte ser det jag ser eller förstår allvaret i att få representera

det en annan har slitit och kämpat så hårt för att möjliggöra har en del

att fundera över.

Det var det.

Igår kväll fick jag en ny kompis. Mycket söt, vänlig & glad.

Jag uppfattade aldrig dennes kön men jag tror det var en grabb.

Igår fick jag också en upplevelse utöver allt jag sett tidigare när vi fick

stå öga mot öga med en två dagar gammal BabyDelfin och hennes mamma.

Sötare sak kan man verkligen inte hitta, jag var rörd nästan till tårarna.

Fan vad jag älskar djur löjligt mycket!!

En ny erfarenhet jag nu bär med mig är att jordbubbstequila faktiskt är rätt

gött.

Idag har vi svansat runt i en stad här i närheten.

Det charmigaste stället jag sett.

Inhemska mexicanska restauranger och butiker blandade sig med trendiga

moderiktiga butiker i ett oregelbundet mönster alldeles på randen av havet

och den kritvita stranden.

Soffgrupper och fåtöljer prydde stranden, i ytbyte mot de traditionella sol-

stolarna.

Playa Del Carmen är helt klart ett place to be - ett hett & rätt ställe helt

enkelt.

Impad har jag även råkat bli idag när jag och syrran tog en spontanmassage

på gatan, valde slumpmässigt ut en av alla SPA- ställen som tävlar om kunder

med dumpade priser till vinst för oss besökare.

Där mitt i ingenstans får man en massage av en ung tjej med händer av gud

själv.

Tekniken, handlaget och känslan toppar allt det jag vet och erfarat hittils.

(Sandra du är ju naturligtvis numbero uno, men förutom dig...)

Det finns ibland verkligen rätt folk på rätt ställe för att citera Hanna  :-)

Idag fyller min farmor 75 bast, hatten av för henne.

Hon firar födelsedagen i Stockholm med hennes ungar och deras respektive.

Jag pratade med henne i morse, hon var nöjd för det hade slagit igång med

skumpa så fort det anlänt till storstan.

När jag är 75 vill jag sitta med en drink i solnedgången med sand mellan

tårna och förhoppningsvis ha någon att hålla i hand.

// Melinda

Där under ytan finns en värld som vi får lov att låna.

Vi kan titta närmare på det liv som är upphov till allt

det andra genom till exempel ett cyklop.

Redan i Thailand förra året blev jag barnsligt förtjust i att snorkla.

Alla i mitt resesällskap kan intyga att jag var först i och även siste

man att stiga upp ur vattnet när det var dags att dra vidare till nästa

ställe.

Det är någonting med det förbjudna.

Det faktum att vi egentligen inte har någonting där att göra.

Våran kapacitet är inte duglig nog för att ta del av det som pågår

under ytan, vid ett rev, eller på en havsbotten.

Vi kan genom konstlade metoder tjuvkika och spionera oss till en

upplevelse utöver det vanliga när vi dyker eller snorklar.

Det är facinerande det liv som pågår bortom våran planhalva.

Levande koraller, stim av fiskar i olika färger & former som

svävande sveper förbi din sida när du simmar in i deras revir.

Jag kan se mig själv vidareutveckla min passion för livet under

ytan, kanske ett dykarcert i faggorna inom en överskådlig framtid.

Kanske Malaysia nästa vinter.

Det är i allafall nåt att ha som målbild på näthinnan för att treva

sig fram genom våra kallare månader på året.

// Melinda - ett russin :-)

På plats.

Min kropp undrar vad som händer, natt är dag & dag är natt.

Efter en lång resa, där vi lämnade syrrans lägenhet i Amsterdam kl 10.30

på förmiddagen hade vi ankomst på vårat Hotell i Mexico kl 04.00 på morrn.

Då var visserligen klockan här bara 10 på kvällen och middagen var serverad.

Vårat hotell, om man nu kan kalla det de, är en Resort som likt en Gigant

innefattar ett oräkneligt antal byggnader, rum, slingriga små gränder, olika

pooler och personal tillräcklig till antalet att varje gäst i princip har en per skalle.

Sevicegraden är väldigt hög och maten är.....ja jag finner knappt ord.

Vi har "all inclusive" vilket innebär att vi kommer vara välgödda lagom till jul-

chokladen när vi kommer hem :-)

Hur många tårtor och bakelser som serveras till frukost (!) har jag inte räknat

för jag försöker att ignorera detta kakberg åtminstonde till det första målet

på dagen.

I övrigt är maten av väldigt hög kvalité och variationen gör ingen less.

Temperaturen är mellan 27 grader på kvällen upp till HETT på dagen.

Vattnet är helt underbart nog samma temp som luften kvällstid.

Hittils har vi inte gjort nåt.

I morse sparkade vi igång dagen med ett intressant Mexicanskt spinningpass.

Gymmet har det grundutbud man behöver så i alla fall jag ska försöka göra

denna resa aktiv.

Saknar den regelbundna träningen i mitt liv, då jag knappt hann med annat

än jobb sista tiden innan jag drog.

Det finns det som jag redan saknar hemifrån men jag ser det som ett

känslomässigt livstecken från min sida.

// Melinda - från Tequilans land!

Jag har just varit med om när universum himself kliver in och möblerar

om det som är utstakat och bestämt.

För vilken anlening i det här fallet, väntar jag med spänning att få reda

på.

Jag har inte bloggat på nästan hela veckan.

Under veckan som gått har jag varit uppe och nere mentalt.

Den inre stressen har ätit musten ur mig, gjort mig oförmögen att sova.

Likt ett Ferrarirace har mina tankar bränt runt, runt i huvudet dag

& natt.

Så kommer dagen.

Den som är självaste dagen före.

Jag vaknar efter en nog så sen fredagkväll och utan att behöva känna efter

så vet jag at jag insjuknat i RESFEBER!

Tidigare har jag bara kännt förväntat, varit lite småpirrig men annars helt

stabil.

Idag är jag ett vrak!

Och det gör inte saken bättre att jag efter att jag gjort ett makeup jobb på

morgonen har ett mobilsvar av min syster, tillika resekompanjon som säger...

Melinda du MÅSTE ringa mig OMG, we have a problem....

Jag har ägnat några timmar i dag i det lilla rummet i min lagg, och då menar

jag INTE garderoben.

Jag lär inte behöva besöka dasset för några mera avancerade saker den här

närmasta veckan iaf.

Det är liksom tomt.

(Ursäkta detaljerna....)

Efter mag/tarmutbrottet har jag mest legat i kallsvett och varit den klenaste

person man kan tänka sig.

Jag inser att jag just idag förstod att jag skulle åka.

Och visst, inte ska jag vara borta ett halvår, eller osäkrat bestiga Himalaya,

men jag ska göra en resa som betyder oerhört mycket för mig av just mina

egna små anledningar.

Det är en resa som är lika mycket att förflytta sig på kartan som att resa

inombords.

SÅ...kontentan av min systers ivriga medd att få mig att ringa upp henne

är som lyder.......I´m going to MEXICO!!!!!

Indien är numera inte längre Indien utan ett HELT annat ställa på den fysiska

kartbilden.

//Melinda - snurrigt!

Man finner sig själv i situationer när man backar undan, tar avstånd

och väljer att inte följa strömmen.

Den här tiden förra året firade Jag, Linda & Åsa vår kära vän Saras 30-årsdag

på Cape East i Haparanda.

Hur det är möjligt för fyra tjejer och en bög (Gucci) att sittandes vid ett middags-

bord bli så makalöst överförfriskade har jag ännu inte lyckats klura ut.

Jag kunde inte åka hem förrens kring sjutiden kvällen efter, med öppen ruta,

kippandes efter luft i hopp om att magen verkligen inte hade mer att tömma.

Mer än jag kommer ihåg hur kul det var, kommer jag ihåg min baksmälla.

Värt?

Nu, ABSOLUT

Då, ICKET!

Jag har länge tänkt skriva lite om en egenskap som jag besitter.

Något som jag är stolt över och som jag vet att jag har ärft av min far.

En kunskap som en människa antingen har, eller så inte.

Det finns ingenting som är mittemellan, och det finns ingenting som

är så värdefullt i alla typer av sammanhang när det gäller att hantera

människor och möten, som denna.

Social kompetens.

I mitt liv har jag mött människor som lever i avsaknad av den där.

Jag tycker rent av synd om den som saknar förmågan att läsa andra

människor, läsa känslor och förstå olika händelser.

Veta när man kliver på och när man skyndsamt backar undan.

Veta när det är min tur och när någon annan ska gå före.

Välja rätt ord för rätt tillfälle, visa respekt och verka med hyfs.

Vet hon/han om det själv?

Är det uppenbart i den egna personens verklighet att hon/han inte

har den finskänslighet som kallas social kompetens?

Bildmix från min helg.

// Melinda