Tänk om man kunde kasta in handduken.

Skita i allt.

Jag måste få ihop logistiken.

Jag måste hitta ett bättre sätt att få ihop mitt liv som småföretagare,

tränande människa, ensamstående hundägare, reumatiker, student &

styrelseledamot i näringslivsorganisationen på orten.

Jag ska ta mig en ordentlig funderare över vilka praktiska förändringar

jag behöver genomföra för att allt ska funka.

Jag har redan alldeles för länge kännt att den inre stressen äter upp mig

från insidan.

Sista året har tagit energi och inte gett detsamma tillbaka.

Funderingar kring existens & mening har kommit och gått.

Min toleransnivån för utsvävningar, motgångar & problem är inte hög för

fem öre.

Mina arbetstider måste regleras.

Mina träningar måste planeras.

Mitt skolarbete måste prioriteras.

Maten måste funka & jobbet måste flyta, men det allra viktigaste är att

lillkillen har det bra och att alla hans behov i första hand tillfredsställs.

Nä det är inte bara en hund - för mig.

Han vägde 800 gram när han kom till oss, eller snarare när vi valde att

rycka upp han från hans trygghet.

Jag svor där och då, att jag skulle ta hand om honom, ge han det absolut

bästa av allt & det kommer jag alltid att göra.

Hellre dör jag!

Stress är inte min bästis just nu.

Jag måste bli bättre på allt som jag kan komma på att jag överhuvud-

taget kan.

Ojoj.

Jag kommer dock aldrig bli utbränd.

Jag har alldeles för mycket självinsikt, och det är jag i alla fall förbannat

bra på.

Jag vet exakt vars mina svagheter sitter, jag känner alla symptom, både

ser & hör dem.

Jag har koll på läget även om det är kaos.

Jag håller mig precis ovanför ytan, även om jag ofta kippar efter andan.

Hur som helst.

Mamma är här en vecka till, det ger ett obeskrivligt andrum.

Jag önskar så innerligt att de kunde bo här just nu, mor & far.

Jag ska strax sova.

Om det nu skulle hända igen, har jag ingenting emot att vakna upp brevid

de där busiga blå.

// Melinda