Det gör ont när knoppar brister.

Det gör så omänskligt ont när det sista som överger en människa

slutligen dunstar av - Hoppet.

Genom åren har jag tämligen bittert fått lära mig, den riktigt hårda

vägen att det är inte vad en människa säger som är hans sanning eller

ståndpunkt utan det är vad en människa gör.

Handling och agerande gentemot sina medmänniskor, det är vad som

blir en individ och dennes personlighet.

För snacka går ju -men det betyder inte längre någonting för mig över

huvudtaget.

Seeing is beliving.

Och se det fick jag i helgen.

Jag tackar min lyckliga stjärna för den tydliga vägvisaren och fokuserar

på mig själv och mitt eget välbefinnande i ändå större utsträckning.

Jag är glad att jag står på trappsteg sju av tio, och inte är den sorgliga

person som inte ens har hittat själva trappan.

Min helg:

Fredag:

Afterwork med kollegor och vänner, vin och goda drinkar, en trevlig

eftersuddare hos mig, och jag är så glad att jag just denna natt inte

var ensam. 

Lördag:

Morgonprom till jobbet, får tillbaka Råttan, vidare prom till Anders &

Linn, kaffe med Elsa och pärlplattor, sen vidare ner på stan.

Möter upp Jonna och Akilles, går en LÅNG prom, tråkig men mirakulös

incident - Tack lilla ängel som tog hand om killen.

Hemmakväll på två, jag och Rally ser TV, tänder ljus och myser.

Söndag:

Morgonprom med kaffe med hembakt bulla hos Lollan och hennes

super mysiga familj!

Att komma hem till dom är som att komma hem till oss när vi växte

upp, så mycket kärlek.

Ett kort samtal med Maria, som vanligt lika givande.

In på jobbet, jag och Blad hänger skyltfönster.

Eftermiddagslur sen gym & spinning, kvällsprom & matlagning, sängen!

// Melinda