Med facit i hand så har jag utvecklats lika mycket på det senaste

året som jag sammanlagt gjort på de tio sista åren tillsammans. 

Det pirrar i magen när jag tänker på den, framtiden.

Att jag har hela världen framför mina fötter, att jag kan om jag vill,

göra precis vad som helst av mitt liv.

Det är aldrig försent att börja leva.

Idag har jag tillsammans med en person format en tydlig målbild

över mina närmaste fem sex år.

Jag har, med ord och förklaringar satt upp tydliga riktlinjer för de

förändringar som kommer att ske.

Fast det kommer att hända en hel del så är det nog mest i mig själv

som det kommer märkas.

För min omgivning finns inga spår att se men jag egna små planer.

Idag fick jag frågan om jag vill bilda familj.

Om jag vill?!

Finns det någon som inte vill det...?

Det handlar ju kanske inte bara om viljan, utan många gånger den

egna eller den andras förmåga, och i mitt fall fattas ju den viktigaste

ingrediensen, en andra hälft.

Fast vad är då en familj.

Är det bara att ha ett eller flera barn som räknas.

Är man på två vuxna människor också en familj eller är man ingen-

ting utan barn?

Min familj består av mamma Ann-Britt, pappa Bosse, storasyster

Miranda, lillasyster Maya, systersonen Julien, farmor Ann-Marie och

mormor Nelly. 

Jag frågade just Julien, eftersom han ligger här brevid mig vad en

familj är.

Familjen är ju de näraste och käraste, säger killen på 10 kloka år.

Egentligen borde man ju då få inräkna vänner till familj, efterom de

så ofta står en närmare än vad kusiner och morbröder ofta gör.

// Melinda