Älskling jag vet hur det känns, när broar till tryggheten bränns.

Att tiden har jagat oss in i en vrå, det rår inte stjärnorna på.

Efteråt sa min pappa att det han tyckte var vackraste i hela kyrkan

var att han fick se oss gå hand i hand ner för altargången.

Vi begravde henne den 13 februari i år.

Dagen före alla hjärtans dag, tillika Christians födelsedag.

Dagen efter hennes enda dotters födelsedag.

När man möter döden framstår alla andra händelser & situationer

väldigt små och betydelselösa.

Man är beredd, att i skuggan av en bortgång se förbi det som är ett

problem i ens vardag.

Det var en gnistrande februarimorgon.

Hur konstigt det än låter så drog jag med honom till gymmet.

Vi tog en bastu hemma i vårat hus uppe på Stenvägen och åt en bra

frukost tillsammans.

Efter den starten hade vi i alla fall laddad mentalt så långt våra förmågor

sträckte sig.

Den låg en spänning i luften som inte går att beskriva.

Någonting stort var på väg att rulla in.

Den dagen var jag beredd att göra allt för och med honom.

Jag hade kunnat bli hans fru, bära alla hans barn.

Jag ville hjälpa, skydda, underlätta och ta bort all smärta från hans axlar.

Om jag, den starka av oss hade kunnat bära honom, hans känslor och hans

fysiska kropp så hade jag gjort det.

Jag har aldrig kännt så mycket kärlek som i denna stundens hetta.

Det fanns överhuvudtaget inga problem och ingenting av ondo hade

någonsin hänt.

Jag var till och med beredd att lita på honom.

Tänk om hon hade sett det jag ser, och vetat det jag nu vet.

Jag älskade min Svärmor väldigt högt.

Hon var en förebild, och en väldigt stor trygghet för mig.

Jag var nog för henne det närmaste man kan komma att vara någons

dotter utan att ha skapats av samma blod.

// Melinda  -  till minnet av.