Jag har i princip inga planer för helgen, vilket är både ovanligt & skönt.

Jag vill faktiskt göra ingenting och bara fundera.

Just nu känner jag att saker springer ifrån mig, jag har svårt att hitta en

linje.

Jag är kluven, osäker & slits mellan det som drar mig framåt och det som

håller mig tillbaka.

Jag vill upp och fram, men är rädd att jag rusar för fort och flyr.

Jag vill aldrig hamna här igen.

Jag vill se till att jag är fullkomligt klar med alla moment innan jag kliver

upp på nästa trappsteg.

Tänker inte halka ner, hoppa tillbaka till ruta ett.

Jag har ändå kommit så fantastiskt långt med mitt liv, jag kan verklilgen

se det nu.

Den  7/10 var det 6 månader sedan.

Jag är lika stolt över mig själv som jag är fascinerad över att det är ett

faktum.

Många människor jag har mött under den här tiden hade jag aldrig träffat

om om ödet inte valt den här vägen för mig.

Jag inser varje dag att jag är tacksam över så mycket.

Jag är rik på vänner, på fina personer runt omkring mig som har öppnat sina

armar, visat mod, och ställt upp på en massa olika sätt.

Ibland har det varit ett byggprojekt, ibland ett lagat mål mat, ett par kloka

ord eller bara, utan att vara så bara – en kram.

Det finns faktiskt en, som överraskande har förändrats rakt framför

mina egna ögon och jag vet knappt när det hände.

Som har blivit Någon i mitt liv, från att vara Ingen.

Det är märkligt att man kan finnas till så länge, kliva upp varje dag utan att veta

vad man själv är, att man fyller en funktion i andras liv, att man tillsammans i

sin kedja av vänner & kollegor är ett drev som snurrar där varje länk är lika viktiga.

Att utan just mig, och dig så stannar hjulet.

Att behövas, vara ett behov i andras liv är en tillfredställande känsla som inte

är jämförbar med mycket.

Ingen är ensam, alla behövs.

Idag fick jag blommor, av min stencoola, genomsnälla farmor....Tack!!

// Melinda - Fredagsfunderar....