Idag har jag fått kritik för mitt bloggande för första gången.

Jag har väl väntat på stunden och är inte speciellt överraskad.

Dock har jag tänkt på det där med att lägga sig i vad andra skriver

på sin blogg.

Jag har värjt mig i tankarna med att om jag skulle få kritik någon

gång, skulle min naturliga respons vara att totalrata den personen

som engagerar sig så pass i mitt liv att denne faktiskt bemödar sig

att klicka sig hit av egen fri vilja och sen har mage att ha en utåtriktad

åsikt.

Jag läser dagstidningen.

Till min glädje ligger den på min dörrmatta varje morgon.

När jag hämtat kaffekoppen och slänger upp tidningen på köksbordet

så kan jag faktiskt inte välja om jag vill ta del av det som finns på

första sidan.

Någons blogg väljer man att läsa, självmant.

Såvida det inte sker under någon form av hot mot personens hälsa eller

liv så är handlingen så kallad frivillig.

Men i det här fallet kom kritiken från en person som jag håller av mer

än de flesta, så jag tackade, tog in och rannsakade mig själv ett bra tag.

I min blogg har jag skrivit om små och stora saker i mitt liv.

Om vanliga dagar och mera ovanliga dagar.

Jag har berört saker som betyder något för mig, som skapat stress och jobbiga

känslor, men också om saker som föder min energi och ger mig positiv kraft.

Jag har vågat vara den personen jag är, med svagheter & brister som jag har

samlat på mig under en tid.

Ska jag styra om?

Ska jag anpassa mig?

Ska jag blogga om ”dagens outfit”, nyaste lipglosset från Mac?

Kanske det, men jag kommer samtidigt och emellanåt att skriva om precis

just det som faller mig in.

Ibland handlar det om idag, ibland om igår och även då och då om det som

varit.

Det är nog så att mitt skrivande är en spegel av mig själv, och tyvärr är jag då

inte bättre än detta.

// Melinda