De sista dagarna har jag fått en inblick i hur det kan vara när man går

hemma.

Det vill säga när man av olika anledningar inte kliver upp varje morgon

och åker iväg till sitt jobb.

Jag har ansträngt mig till mitt max för att inte låta pulsen gå upp och tankarna

mala på kring hur många arbetstimmar jag vid det här laget har missat.

Min efterlängtade semester stundar och sakerna jag måste ha uträttat innan

jag åker är otaliga.

Tid att vara hemma i sjukdom finns egentligen inte.

Jag har nu förbrukad en massa tid som jag inte hade råd att förlora från första

början.

Vilket naturligtvis ger mig ett stort minus på kontot för att vara i fas.

Det är väldigt viktigt för mig att vara just det.

Ofasad eller utfasad som jag nu är SKA jag jobba i morgon.

Nu har jag gett min kropp 4 hela dygn av reparation.

Jag har gjort i princip ingenting mer än att vilat.

Till och med tandborstningen har jag taggat ner tempot på för att inte

anstränga kroppen det minsta.

Jag har boostat mig med massa vitaminer i piller och brusform, jag har

sovit 15 timmar per dygn, tagit en nypa frisk luft då och då under dagarna.

Sett massa TV, jyrat lite på datorn, ätit regelbundet och snällt.

Druckit vatten dessutom, mer än vanligt.

Så nu får det räcka.

Back in buissness, och då får kroppen gilla läget för nu HAR jag faktiskt

verkligen inte tid att vara sjuk längre.

Sagt & gjort – frisk i morgon!

En tanke har dock väckts i mig de här dagarna, man har ju haft tid till att

tänka i allra högsta grad.

Jag har nu varit sjuk två gånger på bara ett par månader.

Före det hade det gått mer än 5 år sen den sista förkylningen.

Jag har funderat och analyserat och kommit fram till att det nog är dags för

mig att snäppa upp mina för taskiga matvanor.

Tydligen håller det inte att leva på Bullens varmkorv, mackor & fil i mer än

6 månader innan kroppen kapitulerar…

Förmodligen har jag väl vitaminbrist av nåt slag gissar jag.

Det störda är att jag alltid har hemma vitaminer och mineraler då jag vet att

jag stressar för mycket för att hinna laga riktig mat ibland (eller lite mer än ibland)

men jag struntar i att ta dem.

Vilken stor förlorare jag är!

Så jag tar den här formsvackan som en tillsägelse och lovar mig själv och mitt

stackars immunförsvar att jobba mera som ett lag i framtiden.

// Melinda