Now I aint sayin she a gold digger,

but she aint messin wit no broke.

Då var man här igen, på jobbet med sina sedvanliga 5 timmars sömn.

Jag skulle bara vilja få sova 8 timmar i sträck för en gångs skull.

Jag får ju skylla mig shälv när jag är ute/uppe sent men det spelar ändå

ingen roll för jag sover så katastrof dåligt nu för tiden.

Det beror inte på att det är sommar och varmt för jag sover bäst i värme

till skillnad som så många andra.

Men det är alltid nåt.

Nackspärr, hosta, höften eller axeln.

Eller så är jag så rädd att försova mig att jag aldrig riktigt somnar, kollar

på klockan 10 gånger varje natt, ligger på helspänn och uppmärksammar

varje litet ljud runt omkring.

Det finns inget som tär på mig så mycket som att inte sova bra.

Det känns som att jag åldrats ett år varje morgon jag vaknar och är totalt

outvilad.

Den gulligaste unga killen var just in på jobbet.

Man blir ju rörd, och får en liten strimma av tro på kärleken.

Han skulle fira sin tvååriga bröllopsdag med sin betydligt yngre fru.

Hans sätt att tänka, hur han värnar om sin relation, hur viktigt han tycker

att det är att ge varandra utrymme, uppmärksamhet och bekräftelse borde

vara en självklarhet.

Han skulle absolut inte bli en av alla i den statistiska skilsmässotabellen.

Han skulle ta hand & vårda deras förhållande på alla sätt möjliga för att

öka chanserna att leva ett långt och lyckligt liv tillsammans.

Detta VET alltså en kille på 28.

Amen.

Igår träffade jag brudarna från förr.

Det gick alldeles för snabbt.

Hoppas vi ses snart igen :-)

Idag fyller Robbe år.

Robert är en nära vän till mig sen många år tillbaka.

Han var egentligen mitt ex kompis som jag fick på köpet genom åren men

nu förtiden har vi en egen oberoende relation.

Jag vet inte till antal hur många söndagsförmiddagar som vi spenderat tillsammans över en kaffe, hemma på Härads, Posttornet, Hotto & Stenis.

Man ska vara rädd om sina vänner.

Så rik är ingen, att man har råd att förlora en endaste en.

Grattis kompis!

Jag fick superbra klädtips av Trassel, så nu känner jag mig betydligt

lugnare. TACK!

Ibland vet man inte om man ska skratta eller gråta åt någonting speciellt.

Jag gråter ju inte, så leder det inte till skratt så blir det mera en stilla

tystnad.

Jag kan inte säga det tillräckligt många gånger men man upphör ALDRIG

att förvånas över vissa personer.

Hur kan man låta sig själv bli så sorligt patatiskt.

Allvarligt?

// Melinda