Jag har i princip inga planer för helgen, vilket är både ovanligt & skönt.

Jag vill faktiskt göra ingenting och bara fundera.

Just nu känner jag att saker springer ifrån mig, jag har svårt att hitta en

linje.

Jag är kluven, osäker & slits mellan det som drar mig framåt och det som

håller mig tillbaka.

Jag vill upp och fram, men är rädd att jag rusar för fort och flyr.

Jag vill aldrig hamna här igen.

Jag vill se till att jag är fullkomligt klar med alla moment innan jag kliver

upp på nästa trappsteg.

Tänker inte halka ner, hoppa tillbaka till ruta ett.

Jag har ändå kommit så fantastiskt långt med mitt liv, jag kan verklilgen

se det nu.

Den  7/10 var det 6 månader sedan.

Jag är lika stolt över mig själv som jag är fascinerad över att det är ett

faktum.

Många människor jag har mött under den här tiden hade jag aldrig träffat

om om ödet inte valt den här vägen för mig.

Jag inser varje dag att jag är tacksam över så mycket.

Jag är rik på vänner, på fina personer runt omkring mig som har öppnat sina

armar, visat mod, och ställt upp på en massa olika sätt.

Ibland har det varit ett byggprojekt, ibland ett lagat mål mat, ett par kloka

ord eller bara, utan att vara så bara – en kram.

Det finns faktiskt en, som överraskande har förändrats rakt framför

mina egna ögon och jag vet knappt när det hände.

Som har blivit Någon i mitt liv, från att vara Ingen.

Det är märkligt att man kan finnas till så länge, kliva upp varje dag utan att veta

vad man själv är, att man fyller en funktion i andras liv, att man tillsammans i

sin kedja av vänner & kollegor är ett drev som snurrar där varje länk är lika viktiga.

Att utan just mig, och dig så stannar hjulet.

Att behövas, vara ett behov i andras liv är en tillfredställande känsla som inte

är jämförbar med mycket.

Ingen är ensam, alla behövs.

Idag fick jag blommor, av min stencoola, genomsnälla farmor....Tack!!

// Melinda - Fredagsfunderar....

Min hund är överviktig.

Lillkillen väger inte längre 3,0 kg utan HELA 3,55 kg!

Efter påbackning av veterinären idag har vi börjat gå på diet.

Rally alltså.

Själv vill jag helst få behålla mina fjuttiga pannor på 49.

Jag kan bara inte riktigt förstå när det blev så här galet.

Var och när har jag felat, hur gick allt snett ?

Analysen säger skinka och leverpastej.

Hunden har brains och jag är klen.

Han matvägrar, kan hålla sig från att käka i dagar, tills matte tycker

så synd om honom att hon lägger gotta i matskålen,  då har han

fått mig precis dit han vill, och äter med stor aptit.

Ungefär så där håller vi på.

Han väntar & väntar & väntar.

Jag har känslor, och ger efter.

Vad skulle Cesar säga till mig om mitt betende??

Inte OK!

Så….nu har jag har lagt upp en lämplig dietplan för råttan.

Invägning om fyra veckor.

Målet är han ska kvala in på sin matchvikt på 3.

Jag får i och med Rallys ökade motionsdos anledning att käka

en kanelbulle eller likande extra per dag för att HÅLLA min

egen matchvikt… :-)

 // Melinda

Idag har jag fått kritik för mitt bloggande för första gången.

Jag har väl väntat på stunden och är inte speciellt överraskad.

Dock har jag tänkt på det där med att lägga sig i vad andra skriver

på sin blogg.

Jag har värjt mig i tankarna med att om jag skulle få kritik någon

gång, skulle min naturliga respons vara att totalrata den personen

som engagerar sig så pass i mitt liv att denne faktiskt bemödar sig

att klicka sig hit av egen fri vilja och sen har mage att ha en utåtriktad

åsikt.

Jag läser dagstidningen.

Till min glädje ligger den på min dörrmatta varje morgon.

När jag hämtat kaffekoppen och slänger upp tidningen på köksbordet

så kan jag faktiskt inte välja om jag vill ta del av det som finns på

första sidan.

Någons blogg väljer man att läsa, självmant.

Såvida det inte sker under någon form av hot mot personens hälsa eller

liv så är handlingen så kallad frivillig.

Men i det här fallet kom kritiken från en person som jag håller av mer

än de flesta, så jag tackade, tog in och rannsakade mig själv ett bra tag.

I min blogg har jag skrivit om små och stora saker i mitt liv.

Om vanliga dagar och mera ovanliga dagar.

Jag har berört saker som betyder något för mig, som skapat stress och jobbiga

känslor, men också om saker som föder min energi och ger mig positiv kraft.

Jag har vågat vara den personen jag är, med svagheter & brister som jag har

samlat på mig under en tid.

Ska jag styra om?

Ska jag anpassa mig?

Ska jag blogga om ”dagens outfit”, nyaste lipglosset från Mac?

Kanske det, men jag kommer samtidigt och emellanåt att skriva om precis

just det som faller mig in.

Ibland handlar det om idag, ibland om igår och även då och då om det som

varit.

Det är nog så att mitt skrivande är en spegel av mig själv, och tyvärr är jag då

inte bättre än detta.

// Melinda

Älskling jag vet hur det känns, när broar till tryggheten bränns.

Att tiden har jagat oss in i en vrå, det rår inte stjärnorna på.

Efteråt sa min pappa att det han tyckte var vackraste i hela kyrkan

var att han fick se oss gå hand i hand ner för altargången.

Vi begravde henne den 13 februari i år.

Dagen före alla hjärtans dag, tillika Christians födelsedag.

Dagen efter hennes enda dotters födelsedag.

När man möter döden framstår alla andra händelser & situationer

väldigt små och betydelselösa.

Man är beredd, att i skuggan av en bortgång se förbi det som är ett

problem i ens vardag.

Det var en gnistrande februarimorgon.

Hur konstigt det än låter så drog jag med honom till gymmet.

Vi tog en bastu hemma i vårat hus uppe på Stenvägen och åt en bra

frukost tillsammans.

Efter den starten hade vi i alla fall laddad mentalt så långt våra förmågor

sträckte sig.

Den låg en spänning i luften som inte går att beskriva.

Någonting stort var på väg att rulla in.

Den dagen var jag beredd att göra allt för och med honom.

Jag hade kunnat bli hans fru, bära alla hans barn.

Jag ville hjälpa, skydda, underlätta och ta bort all smärta från hans axlar.

Om jag, den starka av oss hade kunnat bära honom, hans känslor och hans

fysiska kropp så hade jag gjort det.

Jag har aldrig kännt så mycket kärlek som i denna stundens hetta.

Det fanns överhuvudtaget inga problem och ingenting av ondo hade

någonsin hänt.

Jag var till och med beredd att lita på honom.

Tänk om hon hade sett det jag ser, och vetat det jag nu vet.

Jag älskade min Svärmor väldigt högt.

Hon var en förebild, och en väldigt stor trygghet för mig.

Jag var nog för henne det närmaste man kan komma att vara någons

dotter utan att ha skapats av samma blod.

// Melinda  -  till minnet av.